Hur man gör papper

Jag brukar ju fylla denna blogg med kul barncitat från mina barn. Här kommer dock ett jag läste på Internet för flera år sedan.

Det handlade om hur den lilla familjen, pappa, mamma och deras lilla son på sådär fyra år, var ute och åkte bil. Plötsligt frågar sonen:

- ”Hur gör man papper?”

Föräldrarna börjar genast beskriva hur man fäller träd och flisar sönder och stoppar i syrabad osv. Sonen lyssnar förvånat.
- ”Är det sant? Är det så man gör papper?”
- ”Ja!” svarar föräldrarna i kör.
- ”Hur gör man mammer då?”

Med Larson på toaletten

När jag jobbade på Intentia insåg jag ganska snart att jag saknade ett par saker. På toaletten, t ex, så hade jag svårt att klara mig utan någon tidning att titta i när jag... medan jag… när jag satt där!

Eftersom jag sedan många år lever under devicen ”Vill man ha något gjort får man göra det själv”, så samlade jag ihop ett antal Larson-tidningar med lämpliga dass-serier och tog med till jobbet. Vi hade sex toaletter i en liten grupp där jag satt så det blev ett pysslande med att fördela och ibland byta ut tidningarna. Det var riktigt trevligt att höra vilka skämt mina kollegor just läst och fnissade åt när de kom tillbaka från toaletterna.

En annan sak som saknades på det jobbet var ett kylskåp. Jo, det fanns ett i matsalen, men då fick man åka hiss tre våningar ner för att använda det. Och jag ville ju ha min elvaläsk kall (Kommer att avhandla elvaläsken i ett kommande blogginlägg). Följden blev att jag köpte ett begagnat kylskåp och körde in lite diskret i företagets lokaler. Där kunde jag ha min läsk och mina kamrater hyrde in sig på hyllorna för att kyla läsk eller hålla chokladgodis svalt.

När jag sedan började på rationell IT så flyttade jag över Larson-förrådet på deras toaletter. Denna gång helt anonymt och i smyg. Det gick bra i några månader tills de skickade ut ett argt mail om att tidningana förfulade miljön för våra kunder och att de genast skulle plockas bort. Jag smög genast iväg och hämtade dem och det var slutet på den eran.

Nu har jag börjat på SAAB och här är behovet av allt möjligt desto större. Larson-tidningarna kom med igen och ligger på våra tre toaletter. Dessutom saknades saker i köket som jag på eget bevåg tagit med, mest för att jag känner att jag själv behöver ha dessa i ett kök jag ska vara i, men gärna delar med mig av till de övriga. Jag har plockat dit ketchup, senap, grillkrydda, soya, svartpeppar samt en peppar- och saltströare.

Dessutom insåg jag ganska snart att när jag åker till jobbet på morgonen så har jag just läst Corren. Och min sambo har redan varit uppe runt 05.00 och läst den. Därför brukade jag förut ta med tidningen ner i pappersåtervinningslådan. Tills jag kom på att när jag ändå passerar min jobbarväska på väg ner till tidningslådan så kunde jag ju ta med den till jobbet (tidningen då, inte återvinningslådan). Detta har jag gjort i snart ett halvår. Det är roligt att se hur ofta den läses. Och märkligare än det är att om det ligger en reklamfolder i tidningen så läses den av någon anledning ännu flitigare än tidningen.

Av en slump så har det aldrig blivit av att berätta att det är jag som tar med dessa grejor. Ibland har det kommenterats runt fikabordet, men bara de gånger de frågat direkt om det är jag som har med mig tidningen så har jag inte berättat om detta. Och så länge de inte läser detta på Internet så lär väl det förbli en hemlighet… :-)

Lidls öppningserbjudanen varade i mindre än 30 sekunder

I torsdags öppnade Lidl i Skäggetorp. Deras reklamfolder hade en digitalbox med hårddisk och en digitalkamera på 8 MP för bara 499 kronor styck.


Dessa erbjudanden ville jag givetvis inte missa. Jag körde därför upp Anton extra tidigt i torsdags och lämnade honom på dagis en kvart tidigare än vanligt. Sedan åkte jag in till Lidl strax för 8.00, då de skulle öppna.

Jag var där 07:55 och då hade redan ca 25 personer samlats utanför grindarna.

Klockan 07:59 började de sakta hissa upp gallergrinden till butiken. I en strid ström klev jag och de andra in i butiken. 30 sekunder över 8 fick jag tag i en anställd och frågade efter digitalboxen.

- ”Den är slut.” blev svaret.
- ”Oj! När kommer den in igen?”
- ”Den kommer aldrig in mera.”
- ”Men ni har ju bara haft öppet i 30 sekunder.. Hur många hade ni då?”
- ”Tja… en 10-20 stycken”
- ”Den här digitalkameran då?”
- ”Tyvärr också slut.”

Detta trots att annonserna inte säger ett ord om ”Begränsat parti”, eller ”Så längre lagret räcker”. Man får intrycket av att detta ingår i Lidls sortiment. Och så har man bara köpt 10 stycken sådär för att locka dit folket. Dåligt Lidl!

Kokande av ilska gick jag tomhänt ut genom kassan, och det lär dröja innan jag har lust att gå in där igen.

Fortsatta tandproblem

I sviterna efter mitt tandläkarbesök så har jag haft problem med tanden. På ett för mig helt nytt sätt. Den värker inte alls om jag inte använder den, men om jag biter i något lite hårdare så ger den en impuls av smärta. Som hårda matvaror räknas t ex en skiva slanggurka.

Det som gör det hela ännu märkligare är att jag har ännu inte vågat bita med tanden, utan smärtan kommer oavsett var i munnen jag biter. Även på helt motsatta sidan än där lagningen är. Även saker som att öppna munnen för stort eller gäspa ger smärtimpulser.

Som en följd av detta har jag, en vecka efter tandläkarbesöket, börjat knapra i mig mina penicillintabletter. Eller knapra och knapra. Tabletterna är de största jag svalt i mitt liv. De är över två cm långa och ca en halv centimeter breda.
Jag har provat att svälja dem ”på längden”. Känns synnerligen obehagligt. Jag har testat att dela dem i fyra delar. De går då ner lättare, men blir lite vassare i snittytan och så får man hålla på att svälja fyra halvor istället för två hela varje morgon och kväll.

En kväll provade jag att pulverisera tabletterna med en (hyfsat ren) tång, och dricka upp pulvret med vatten. Smakade hemskt illa och så fastnade pulvret i botten på glaset. Till slut har jag fastnat (ha-ha) för att svälja dem hela på tvären. Det känns om att svälja en banan med skalet på, men fungerar bäst. Imorgon kväll tar jag de sista tabletterna (nummer 39 och 40). Och dag för dag har smärtan minskat, och är idag knappt märkbar. Hurra!

Och som en följd av tabletterna så har jag undvikit alkohol i en dryg vecka nu. Jag har visserligen läst att en öl eller så inte gör någon skada, men jag ser det dessutom som ett experiment för att testa min egen självbehärskning.

Måste säga att jag tänkt på det både före och under helgen att denna helg skulle bli ”vit”, för första helgen på mycket länge. Men när fredag och lördag kom så försåg jag mig med övriga attribut i form av Coca-cola, ölkorv (riktigt, riktigt aj-aj för tanden var det) samt ostbågar. Och givetvis ett antal avsnitt av C/O Segemyhr. Jag var själv förvånad morgnarna efter att jag faktiskt inte hade saknat att få späda ut min Cola med något som jag brukar.

Till nästa helg är tabletterna slut och jag kommer inte att fortsätta experimentera i de alkoholfria zonerna. Anton har visserligen handbollsmatch på lördagsmorgonen, men en grogg eller två hinner jag nog med på fredag. Skål!

Skoningslös

Sambon frågade Lina igår:
- "Känns dina skor för trånga?"
- "Ja.." sa Lina "de biter mig i tårna."

Gulligt...

Att lita på sin tandläkare

När jag jobbade i Norrköping 2004 -2006 så kunde jag omöjligt gå till min tandläkare här i Linköping, eftersom han bara hade öppet när jag var i Norrköping. När jag väl var tillbaka i Linköping igen på dagarna var det svårt at motivera sig att anmäla sig till någon tandläkare igen. Det var som att frivilligt be någon om att få ont.

Följden blev att jag inte gick till tandläkaren på över 4 år. Men under sommaren i år kände jag att nu borde det vara dags. En lösning dök upp nere på stan en dag under semestern. Ett tandvårdsföretag delade ut tandborstar och letade nya kunder. De låg på s:t Larsgatan så min första fråga var om man kunde hitta någon parkering där. Men det hade dem sa de. Jag anmälde mig genast och bad dem kalla mig med detsamma.

Det dröjde dock två månader innan de hörde av sig, och då för att de hade fått ett återbud. Jag kunde inte komma ifrån då men bad om at få boka en tid klockan 07:30, deras tidigaste morgontid. Så dags ville många andra också boka så det skulle dröja en månad till innan jag skulle få komma. Och då till en tandhygienist! Jag protesterad lite, för det var ju till en tandläkare jag ville. Men de förklarade att det var tandhygienisten som tog alla röntgenbilder och som tog bort tandsten och sånt.

Då bad jag att få boka en tid hos tandläkaren också, för jag visste ju att jag tappat en lagning och skadat en tand. Men det kunde man inte få sa de. De var ju tvungna att lämna kostnadsförslag och så först.

En månad gick och jag ringde dagen innan och kollade vilken tid det var. Passade då också på att igen fråga om deras parkeringar. De var utanför deras port meddelade de. Dagen därpå åkte jag ner till dem strax före utsatt tid. Snurrade lite utanför deras port och hittade massor med parkeringar med företagsnamn på, men ingen med tandvårdsföretagets namn. Fick istället ställa mig på gatan och betala en slant. Väl inne hos tandhygienisten frågade jag igen var deras parkeringsplatser var. Hon svarade, lite överraskande, att det var många som undrade det, men de hade ju inga parkeringsplatser, utan det var gatan som gällde.

Tandhygienisten gjorde sitt jobb. Tog bilder och tog bort tandsten. Hon hittade mycket riktigt de två tänderna jag visste var trasiga. Då satte hon upp mig på en tid hos tandläkaren. Skulle givetvis ta en månad till. Och sedan satte hon upp mig på en ny tid hos henne, ungefär samtidigt. Jag undrade varför, men hon sa att hon skulle ta bort lite mera tandsten. Jag undrade i mitt stilla sinne varför hon inte tog bort dessa med en gång. Började se alla turerna som en uttänkt ekonomisk plan.

En månad till gick och tandläkartiden var kommen. Jag var nervös hela kvällen innan. Likaså på morgonen. 25 minuter kvar och dags att åka. Då ringer de från tandvårdsbolaget och säger att tandläkaren är sjuk. Ett vansinnigt antiklimax. Nu var man ju mentalt förberedd och så blir det inget. Istället fick jag en ny tid ytterligare en månad senare.

Så gick väl ytterligare en månad då och i måndags var det dags att äntligen få laga sina tänder. Jag kommer dit. Sköterskan kommer dit. Men ingen tandläkare. Det tar minst tio minuter innan han dyker upp. Och eftersom jag var första tiden för dagen så kunde han ju inte ens skylla på att förra patienten tog tid. Vet inte än idag var han hade varit.

Tandläkaren påvisar att min ena tand behöver rotfyllas. Han ger en offert på 4300 och jag ger klartecken.

Han ger mig bedövning. Meddelar sedan att denna bedövning tar väldigt snabbt. 30 sekunder senare undrar han om jag känner mig bedövad. Det gör jag inte. Inte ett dugg. Han väntar ytterligare en minut och frågar igen. Nu har det börjat pirra ute i läppen, inget mer.
- ”Då kör vi!” säger tandläkaren och sätter igång. Han sätter sin borr i tanden…
- ”AAAJJJJ!!”

Tanden är inte det minsta bedövad. Tandläkaren säger att då får han ge lite lokalbedövning. Han sticker ner en ny spruta nära, om inte mitt i, tanden.
-”AAAAJJJ!!!” igen. Mitt ben far reflexmässigt ut utanför stolen av smärtan.

Efter en stund fungerar bedövningen dock och han kan börja borra utan att jag känner det. Jag retar mig dock på att han hela tiden frågar sköterskan vad han borde göra härnäst och var tredje ord i hans meningar är ”kanske”. Ger inget vidare förtroligt intryck.

Sedan lyckas han bryta av borren när han borra, men borrbiten fastar i alla fall inte i tanden.

Plötsligt kommer en ny smärta:
-”Aaajjj!”

Tandläkaren förklarar att nu passar han på att laga tanden bredvid också. Men den hade han ju inte bedövat. Han fortsätter dock obekymrat utan bedövning.

När det hela är över sticker han ett recept på penicillin i handen på mig och säger att jag bör ta tre tabletter på en gång. När han förklarat en stund så förstår jag att detta är ett värsta-falls-scenario ifalljag skulle få inflammation i tanden. Jag har ännu idag, tre dagar senare, inte behövt eller ens löst ut receptet.

Nästa tid är givetvis om en månad igen. Då ska rotfyllningen göras klar. Efter det tror jag att jag ska se mig om efter en annan tandläkare. En som inger lite mer förtroende.

Världen enligt E

I söndags var jag en timme och tittade på min son som spelade innebandy. På bänken bredvid mig satt en liten tje, E, fem år. Hon pratade med mig hela tiden och gav mig en kort inblick i femårings fantastiska och smått galna värld.

Först synade mitt hår. Jag hade svart hår, sa hon. Åtminstone på sidorna. Uppe på huvudet började det bli grått, påstod hon.

E hade egenskapen att om jag berättade något jag varit med om så hade hon genast varit med om samma sak fast lite värre. Så var det när jag berättade att jag en gång glömt min klubba till en innebandyträning jag själv varit på. Jag fick åka hem efter klubban och missade en del av träningen.

- ”En gång..” sa E genast. ”..för länge, länge sedan, när jag var fyra år, så var jag också på en innebandyträning. Då glömde alla sina klubbor, så alla fick åka efter dem. När alla kom tillbaka så var hela träningen slut.

Sedan filosoferade hon en stund över att hennes pappa hade både mustasch och skägg. Fast hennes favoritmustascher var sådana man kunde sitta och skruva på i mungiporna.
- ”Jag skulle vilja ha sådana mustascher” sa E.
Jag tror att hon kan komma att bli besviken.

Därefter läste hon några bokstäver för mig på en vattenflaska. Jag var förvånad över att en femåring kunde läsa och frågade om hon kunde alla bokstäverna.
- ”Nej,” sa E. ”inte alla. Jag vet inte hur B ser ut…”