Uppläst på P3...igen.. och igen

Av någon anledning har jag alltid fått en kick av att skriva in till P3 och ev få mailet uppläst. Har som hastigast räknat ihop att jag skickat ca 10 mail de sista 10 åren, och fått minst sex upplästa.

De näst senaste exemplet var när jag skickade in ett par anekdoter från gamla kräftskivor jag (nästan inte) minns. Här finns uppläsningen i sin helhet (Varning hög volym):

Båda senaste mailen har haft gemensamt att jag hört något de sagt just när jag parkerat på jobbet och under min 10 minuter långa promenad in till jobbet har jag funderat på vad jag ville säga. Väl framme har jag mailat in det och så har det lästs upp inom ett fåtal minuter.

För två veckor sedan lyckades jag få med ett mail igen. Då gällde det en kommentar på en konstig historia om en man i Storbritannien som ertappats av en parkvakt när han varit närgången mot ett träd. Den historien kommer här:

De lade till och med upp historien på sin hemsida.

Detta fenomen att bli uppläst har ju som de flesta redan vet hänt förr:

Som den där historian om Annika Lantz

Nej.. nu ska jag packa.. Teneriffa väntar mig och barnen om två dagar...

Att starta stora hemprojekt… och slutföra dem

Här följer en ganska nördig beskrivning av vad man kan ta sig för med tålamod och enbart gratisprogram.

Under semestern för 1,5 år sedan började jag projektet att samla mina mp3-låtar. Jag hade dem på hårddisken på tre olika datorer samt på ca 70 olika brända skivor.

Steg 1 vara att bara sammanföra dem i en mapp. De låg i olika djup ner i undermappar på skivorna så det krävde en del arbete. Förstås gjorde jag ett dataprogram för detta. Med det kunde jag bara mata in skivorna en och en och så kopierades alla filer (.mp3, .flac och .aac) in till angiven mapp. Det hela gick riktigt smidigt. Även om programmet krävde en del att tänka på. Ibland hade jag samma mp3 på två olika skivor fast med olika namn. Ofta hade jag filer med exakt samma namn, men de var två olika versioner av samma sång. Jag löste detta med att kolla om filen var exakt lika etta för etta och nolla för noll som någon annan fil jag redan läst in. Var den det så gjordes ingen kopiering. Och fanns det en med samma namn fick jag lägga på en siffra på slutet.

På detta sätt fick jag in ca 12000 olika låtar till min mapp på hårddisken. Därefter gjorde sig programmet ”Picard” från MusicBrainz nyttigt genom att ge mina filer korrekt filnamn och ID3-taggar.

Och med iTunes kunde jag nu snabbt hitta och spela valda låtar.

**

Nästa projekt handlade om att jag ville samla ihop alla foton från digitalkamerorna. Vi har två stycken samt tre mobiler att fota med. Problemet var ju att filer ofta hette likadant som andra filer, trots att det inte var samma fil. Och att man ibland sparat kort under annat namn fast det var exakt samma bild. Och så låg de spridda över mina många brända skivor. Känns problemet igen? Mitt dataprogram för mp3 var så pass generiskt gjort att jag bara kunde byta ut sökta filtyper i en liten textfil till .jpg och .gp3 istället och så kunde jag snabbt samla alla foton i en mapp. Dock fick man ju med en hel hoper filer från datorerna som var .jpg filer men som inte var mina foton. Dessa fick jag sålla ut manuellt.


Delprojekt 3!

Nu plockade jag fram min gamla skivspelare och programmet Adiograbber och spelade in alla mina vinylskivor till mp3. Audiograbber delade snyggt upp dem i enstaka låtar och allt. Tyvärr med filnamn typ ”låt1” och ”låt2”. 110 vinylskivor blev över 70 timmar musik på mp3, som jag med nostalgiska öron "tvingades" lyssna igenom.


Delprojekt 4!

Alla CD-skivor blev mp3. Gick vansinnigt lätt eftersom man inte behöver spela upp dem. 60 skivor var snart gjorda.


Delprojekt 5!

Mina gamla kassettband med inspelningar från Tracks under åren 1984-2003 borde bli mp3 också. Fick spela upp dem på kassettbandspelaren en och en och spela in dem okså med Audiograbber. 192 timmars lyssnande tog sin tid! Var aktiv med detta i omgångar och senast under julledigheten har radion gått varm. Och alla låtar har vittnat om sin tid. Hur man var på fest i ungdomen i Valdemarsvik. Hur man flyttade till Norrköping med sambo…sju år på byggen... sambon flyttade ut… jag började Universitetet i Linköping.. flyttade till Linköping… fick ny sambo och hus där… allt fanns med i tankarna när man hörde musiken från de daterade kassettbanden.

Så en dag i mitten av januari spelade jag upp sista kassetten. Jag hade längtat efter denna dag. Märkligt nog kände jag mig mest sorgsen när den var slut. Nu var jag igenom hela musikskatten och projektet var över. Jag lär inte lyssna på så många tracksband mer nu när de ligger på datorn. En epok hade gått i graven.

För att lindra abstinensen så körde jag även över 20 kassettband till jag hade liggande. Men när även dessa var slut så kände jag mig nöjd igen. Jag hade föresatt mig en samling hemmaprojekt och nu var alla klara.

Vad blir nästa projekt då? Tja.. jag har skriva bok 2-projektet… kopiera VHS till DVD, vilket kommit en bra bit på vägen… Och plocka ihop och installera en gammal dator jag köpt delar till på Tradera. Men det är en annan historia…

Lumparminnen

I söndags var jag som flera gånger förut med då Anton skulle spela några handbollsmatcher.

Denna gång var det i Norrköping. På F13 Bråvalla. En märklig upplevelse för mig för det var ju där jag gjorde lumpen mellan 22 juli 1985 och 19 juni 1986 (som blev 18 juni till slut).

Nu 23 år senare var det en märklig sak att stå där det en gång var inhägnat militärt område. Numera nerlagt och använt av allmänheten. Som gymnastiksalen. Det var samma gamla ställe som vi brukade spela badminton i, Stor-Nisse och jag. Det märktes dessutom att ingen rustat upp stället på sådär 20 år. Hela omklädningsrummet var lite unket och luktade avlopp t ex.

Lillasyster Lina var också med. Hon kunde inte sitta så värst stilla. Så vi gick en promenad hon och jag på området. Till min gamla barack, hus 21:

Jag tror det var femte fönstret på övervåningen vi höll till i. I ett rum som var lite mindre än alla andra. Därför fick vi ha våra skåp i vinkel, och några stod på rad med baksidan mot dörröppning. Detta gjorde att det blev en lite fristad bakom skåpen, vid bordet och vår gemensamt hyrda stereo. Och som ofta besöktes av andra killar, p g a lugnet utom synhåll.

Vi tillhörde första kompaniet. Minns också att det fanns en "BAT-Hasse" som regerade i denna byggnad.

Vi var fem killar i vårt rum. Ulrik Älmefur från Borås. Anders Grudén från Ängelholm. Lill-Nisse, Per-Owe Nilsson från Eskilstuna. Samt Stor-Nisse, Anders Nilsson från Hällorna i Söderköping. Och så jag då... 21 år med fjunig munstach..

Jag undrar medan jag gick med min dotter i handen utanför, vad de andra gjorde idag. Jag ska se om jag kan skicka någon hälsning till dem och ev en länk till detta blogginlägg. Återkommer om någon av dem hör av sig.

Utan hemtelefon och Internet

Igår när jag kom hem från jobbet meddelade sambon att inte hemtelefonen fungerade. Detta brukar hända ibland och lösas av att jag provar alla telfoner i huset tills jag hitar den som barnen (?) inte lagt på luren ordentligt på.

Igår hjälpte inte detta. Trots koll av samtliga sju (!) telefonerna. Jag drog sedan ur varje telefon en, efter en och kollade kvarvarande. Fortfarande ingen signal. Jag stoppade in flera olika telefoner i första jacket hemma. Inte ett liv. Jag mätte med voltmeter i jacket. 0 volt hittat. Och givetvis heller inget ADSL. Men hos våra grannar i parhuset fungerade dock telefonen.

Nu var det dags att felanmäla... Men vart? Normalt hittar jag alla telefonnummer på Internet. Jag blev tvungen att ringa nummerbyrån.. men vad har de för nummer då? 118 118? .. nehej, de hänvisade till 118 228... Fråga.. få svar... 013-90200.. OK..

Ringer dit. Telefonsvarare. Man kunde tala in vad man ville ha hjälp med och telefonumret och det fungerade riktigt bra. När de talat klart sa de dock att det var stängt för dagen och tackade för samtalet.

Imorse ringde jag igen när jag satt i bilen på väg till jobbet. Då hade den plötsligt svårt att skilja på siffrorna. Alla mina "ett" blev "tre" i telefonsvararens "öra". Jag fick till slut knappa in mitt hemnummer. Lite svårt i en mobil, utan glasögon. Dessutom på E4.an i 110...

Hur man än valde och knappade på telefonsvararen så kunde man absolut inte få tala med en riktig människa. Men maskinen konstaterade att det var fel på vår telefonlinje och att "ytterligare åtgärder måste vidtas". Normalt lagades sånt här på upp till 3 arbetsdagar, fick jag också veta.

Så det ser ut att vara stillsamt farmför dator i helgen. Ingen SVT play med "Livet i Fagervik" eller "Oskyldigt dömd" på TV4 play. Ingen facebook. Inte kunna kolla mailen. Hur ska man kunna leva???

Internetberoende? Nä... :-)

En matlåda för mycket

I fredags skickade sambon med en matlåda till jobbet i vanlig ordning. På väg dit drog jag mig till minnes att jag hade lovat träffa några gamla arbetskamrater på lunchen och tänkte mumsa McDonalds.

Så blev också fallet och matlådan blev kvar i kylen på jobbet. När jag lämnade jobbet för dagen så funderade jag en stund över matlådan. Den gick inte in i frysfacket på jobbet. Och om jag kom hem med den full igen kanske sambon blev ledsen. Efter ett kort övervägande hällde jag istället ut maten och tog hem tomlådan.

När jag räckte över lådan till sambon stannade hon upp och tittade på mig, och sa:
- "Det här är inte vår matlåda..."

Varför barn gör som de gör

Visst har man väl många gånger förundrats över vilka bus barnen kan ta sig för, och av till synes helt outgrundlig anledning. Så var det igår morse. Till en början...

Jag var i källaren och hörde arga och ledsna rop på övervåningen. Det visade sig att det var Lina som hade tagit en bläckpenna och ritat en massa kludd på översidan av sin hand. När hon upptäcktes av mamma så skällde hon och tvättade bort bläcket. Lina grät och sökte tröst i storebrors famn. Mellan hulkningarna förklarade hon sitt handlande för honom:
-" Jag ville...hulk.. ha en tatuering...hulk..att visa William hos dagmamman"

Anton tog sig tid att lyssna på henne och kom med förslag. Vitt papper plockades fram, pennor, sax och tejp drogs fram.

Vi hade rikigt ont om tid för att hinna iväg denna morgon, men jag lät barnen hållas. Anton hade ju gjort sin syster glad igen.

Han hjälpte Lina att rita en streckgubbe på ett papper, och så skrev han "WILLIAM" över gubben. Sedan klippte de ut bilden och med hjälp av massor av tejp så tejpade Anton fast den på Linas underarm. Stolt gick hon runt och visade sin nya "tatuering". Men efter en stund så började tejpen klia, och Anton ryckte in igen och tejpade fast den utanpå tröjärmen istället.

En mycket stolt Lina åkte sedan till dagmamman för att visa William.

Mina program på min Vic 20 - nu på Youtube

Den 2 oktober 1982 köpte jag en Vic 20. Då började en ny epok av mitt liv. Att sitta och göra dataprogram var ju jättekul!! Jag lade ner ca 1000 timmar om året på att göra detta under flera år. Ja, faktum är att det timantalet inte har minskat med tiden. Nu 27 år senare lever jag i min önskedröm - att hitta ett företag som är "dumt" nog att betala mig för att göra dataprogram på arbetstid. Något som jag skulle gjort ändå. Kanske inte exakt de program som jag gör på jobbet, men dataprogrammering hade det varit i någon form.

År 1982 ansågs man en smula "udda" som satt så mycket framför sin dator. Idag är det lite annorlunda och jag känner många som sitter framför sin dator stor del av sin lediga tid. Och de är inte så udda. Inte alla i alla fall... :-)

År 1982 började jag producera en mängd dataprogram. Program som kunde köra på min Vic 20. Och bara där! Man kunde stolt visa upp programmen för en kompis, men ingen annan hade ju någon dator, så man kunde inte dela med sig eller göra små hjälpprogram åt någon annan än sig själv.

De program jag en gång gjorde på den datorn blev kvar där i många år. Men sedan klurade jag ut en plan för att rädda dem. Jag hade sedan länge sparat dem på min femtums diskdrive (1542). Därifrån kunde jag år 2002 locka ut dem till min Amiga med en sladd köpte av en kille i Rumänien som lödde ihop den och skickade hit den mot 80 kronor i ett kuvert.

Från Amigan kunde jag PC-formatera mina Amiga-disketter och spara programmen på dem. Och till slut hamnade de i min PC. Nuförtiden finns en hel samling program som simulerar en Vic 20 fullständigt som man kan köra på sin PC. Och plötsligt hade de gamla programmen fått liv igen.

I helgen tog jag ett nytt steg mot att få ut mina program i världen. Jag spelade in datorskärmen medan jag använde mina gamla program och gjorde en film av dem. Tja, flera faktiskt. Och så lade jag ut dem på youtube.

Så idag kan man se vad den då 17-åriga Lasse knåpade med framför sin dator år 1982 fram till våren 1984, då Vic 64:an kom in i mitt liv. Men det är en annan historia...

http://www.youtube.com/results?search_query=oxvalley&search_type=&aq=f