12 december 2004

Hur man blir gammal på 30 sekunder

Som de flesta av er vet så har jag fyllt 40 år i oktober. Jag själv tycker - som de flesta andra som fyllt jämt - att jag är som vanligt, bara det att det börjar bli svårt att få rum med alla ljusen på tårtan numera. Nån kris och sånt har uteblivit.
När jag isolerar mina rör, i källare hos folk eller under ett brunnslock i gatan så har jag alltid radion på. Alltid med P3. I bilen likaså. När man sedan kommer hem på kvällen så är det enda jag har att berätta vid middagsbordet vad som skvalat ur radion under dagen.
Kerstin brukar berätta om hur svårt de har att få tag i vikarier på hennes jobb. Jag kontrar med att berätta hur bra jag tycker singlarna med Melody Club och Bodies without Organs är. Sedan berättar Kerstin om hur många barn de fått ta hand om under eftermiddagen. Själv fyller jag i med att berätta hur många program som intervjuat Idol-Daniel Lindström. Osv osv.
I fredags eftermiddag körde radioprogrammet Deluxe ett avsnitt av Flip eller flopp. Ni vet det där då de spelar tre nya singlar och så får juryn säga om de tror att de kommer att bli en hit (flip) eller en flopp.
Jag har ju troget suttit vid min radio under 18 och ett halvt år och spelat in de låtar jag gillat från Tracks varje lördag. Så när Deluxe erbjöd en tävling där man fick ringa in för att få bli en i nästa veckas jury så tyckte jag de talade just om mig. Jag kastade mig på min mobiltelefon. Två gånger sade en röst att det var många som ringde och att jag skulle försöka senare. Tredje gången bad rösten mig vänta i kön. Till sist kom jag fram.
-Hallå, sa damen i växeln.
-Var har jag hamnat? sa jag.
-Hos Deluxe, sa hon.
Jag funderade en stund om det var så programmet hette, men det var det ju.
-Vad heter du då? frågade damen.
-Lasse.
-Hur gammal är du?
-Eh...40...
-Hörru, det var på gränsen, sa hon.
Jag tolkade detta som att de just var på väg att stänga telefonslussen, så jag blev glad att jag hann fram i tid. Men tystnaden blev så pinsamt lång att jag började ana oråd.
-Ah, du fattar galoppen, sa hon vidare.
Jag stelnade till lite och insåg vad det var vi egentligen talade om.
-Är jag för gammal? frågade jag.
Ny tystnad i nån sekund.
-Du blir väl inte ledsen nu? frågade hon.
-Nej, jag känner mig inte gammal, replikerade jag.
Sedan lade vi i stort sett bara på båda två. Jag hade just stannat min bil framför pizzerian där jag skulle hämta de pizzor jag hade beställt. Jag blev sittande nån minut i bilen. Tänk, att nu hade man blivit för gammal för radion. Det var första gången jag sett min ålder som nåt hinder för att göra nånting alls. Men nu hade man blivit gammal, och detta på bara 30 sekunder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vad som egentligen hände i Svanvikskurvan

Semester i juli 1984. Jag har lånat min mammas bil, en röd Volvo 242, årsmodell 1972 – FXO 625, så ofta att hon beslutar sig för att köpa e...