Lina frågar

Jag rensade avloppet till handfatet på toaletten på övervåningen i helgen. Lina, som numera är fyra år, var med där inne. Hon gillar att plocka med verktyg och brukar vara med när jag ska fixa nåt.

Jag fick plocka bort skåpet under handfatet. Lina öppnade luckan till skåpet och hittade en liten blå ask där inne. Den var blå och märkt med texten "OB".
- "Vad är det här pappa?"

Jag hade svårt att svara..
- "Eh.. jag vet inte.. det är nåt mamma använder"

Lina öppnade asken och titta ner på de små vita rullarna.
- "jaha.." sa hon "Såna där man stoppar i snippan.."
Obekymrat stängde hon asken igen och stoppade in den i skåpet.

Hur jag inbillar mig att jag påverkar min omvärld

Jag får ofta idéer. Ofta idéer som skulle kunna förbättre vardagen. Som praxis sedan många år har jag hållit dem för mig själv. "För att inte någon annan ska ta patent på det före mig". Nu har jag kommit fram till att jag kan lika gärna berätta om idéerna via mail eller liknande till lämpliga företag som kan ha nytta av dem. Skulle de nappa så får jag åtminstone se idén användas i verkligheten. Och jag är inte affärsman nog att tjäna pengar på dem i alla fall.


Corren har varit en tidning som fått ta emot en samling förslag genom åren. Trogna läsare minns väl hur ett mail om att de kunde skriva om mitt nya företag genererade en halvsida.


Eller hur mitt svar på en krönika av Carina Glenning gjorde mig till gästkrönikör i tidningen.


I början på september förra året så läste jag en kort annons i Corren att de ville ha in förslag från allmänheten om hur de skulle förnya tidningen.


Jag bläddrade igenom ett nummer och kom fram till ett par förslag. Jag kunde ha skrivit ner dessa i ett mail, men det vore lite för lätt för att passa mig. Istället hittade jag ett trevligt sätt att skapa ett forum på min hemsida. Där skrev jag in förslagen och lade till lite bilder. Sedan mailade jag länken till Corren.


Jag kunde se att de tittat på förslagen, men hörde aldrig något mera från dem, så jag vet inte vad de tyckte.


I förrförra veckan kom Corren med det nya utseendet. Jag tycker mig kunna se att en del av mina förslag finns med och vill gärna inbilla mig att det är jag som gjort att de hamnat där.


Som tex detta förslag. Nere till höger en bild jag klippt ihop i Photoshop:




Som idag ser ut så här i tidningen:






Eller detta:





Som idag ser ut så här:







Den som vill läsa alla idéerna så finns de på min hemsida. Jag har kommenterat och visar med bilder på saker som förändrats liknande mitt förslag:

http://www.oxvalley.com/ideportalen

Uppläst på P3...igen.. och igen

Av någon anledning har jag alltid fått en kick av att skriva in till P3 och ev få mailet uppläst. Har som hastigast räknat ihop att jag skickat ca 10 mail de sista 10 åren, och fått minst sex upplästa.

De näst senaste exemplet var när jag skickade in ett par anekdoter från gamla kräftskivor jag (nästan inte) minns. Här finns uppläsningen i sin helhet (Varning hög volym):

Båda senaste mailen har haft gemensamt att jag hört något de sagt just när jag parkerat på jobbet och under min 10 minuter långa promenad in till jobbet har jag funderat på vad jag ville säga. Väl framme har jag mailat in det och så har det lästs upp inom ett fåtal minuter.

För två veckor sedan lyckades jag få med ett mail igen. Då gällde det en kommentar på en konstig historia om en man i Storbritannien som ertappats av en parkvakt när han varit närgången mot ett träd. Den historien kommer här:

De lade till och med upp historien på sin hemsida.

Detta fenomen att bli uppläst har ju som de flesta redan vet hänt förr:

Som den där historian om Annika Lantz

Nej.. nu ska jag packa.. Teneriffa väntar mig och barnen om två dagar...

Att starta stora hemprojekt… och slutföra dem

Här följer en ganska nördig beskrivning av vad man kan ta sig för med tålamod och enbart gratisprogram.

Under semestern för 1,5 år sedan började jag projektet att samla mina mp3-låtar. Jag hade dem på hårddisken på tre olika datorer samt på ca 70 olika brända skivor.

Steg 1 vara att bara sammanföra dem i en mapp. De låg i olika djup ner i undermappar på skivorna så det krävde en del arbete. Förstås gjorde jag ett dataprogram för detta. Med det kunde jag bara mata in skivorna en och en och så kopierades alla filer (.mp3, .flac och .aac) in till angiven mapp. Det hela gick riktigt smidigt. Även om programmet krävde en del att tänka på. Ibland hade jag samma mp3 på två olika skivor fast med olika namn. Ofta hade jag filer med exakt samma namn, men de var två olika versioner av samma sång. Jag löste detta med att kolla om filen var exakt lika etta för etta och nolla för noll som någon annan fil jag redan läst in. Var den det så gjordes ingen kopiering. Och fanns det en med samma namn fick jag lägga på en siffra på slutet.

På detta sätt fick jag in ca 12000 olika låtar till min mapp på hårddisken. Därefter gjorde sig programmet ”Picard” från MusicBrainz nyttigt genom att ge mina filer korrekt filnamn och ID3-taggar.

Och med iTunes kunde jag nu snabbt hitta och spela valda låtar.

**

Nästa projekt handlade om att jag ville samla ihop alla foton från digitalkamerorna. Vi har två stycken samt tre mobiler att fota med. Problemet var ju att filer ofta hette likadant som andra filer, trots att det inte var samma fil. Och att man ibland sparat kort under annat namn fast det var exakt samma bild. Och så låg de spridda över mina många brända skivor. Känns problemet igen? Mitt dataprogram för mp3 var så pass generiskt gjort att jag bara kunde byta ut sökta filtyper i en liten textfil till .jpg och .gp3 istället och så kunde jag snabbt samla alla foton i en mapp. Dock fick man ju med en hel hoper filer från datorerna som var .jpg filer men som inte var mina foton. Dessa fick jag sålla ut manuellt.


Delprojekt 3!

Nu plockade jag fram min gamla skivspelare och programmet Adiograbber och spelade in alla mina vinylskivor till mp3. Audiograbber delade snyggt upp dem i enstaka låtar och allt. Tyvärr med filnamn typ ”låt1” och ”låt2”. 110 vinylskivor blev över 70 timmar musik på mp3, som jag med nostalgiska öron "tvingades" lyssna igenom.


Delprojekt 4!

Alla CD-skivor blev mp3. Gick vansinnigt lätt eftersom man inte behöver spela upp dem. 60 skivor var snart gjorda.


Delprojekt 5!

Mina gamla kassettband med inspelningar från Tracks under åren 1984-2003 borde bli mp3 också. Fick spela upp dem på kassettbandspelaren en och en och spela in dem okså med Audiograbber. 192 timmars lyssnande tog sin tid! Var aktiv med detta i omgångar och senast under julledigheten har radion gått varm. Och alla låtar har vittnat om sin tid. Hur man var på fest i ungdomen i Valdemarsvik. Hur man flyttade till Norrköping med sambo…sju år på byggen... sambon flyttade ut… jag började Universitetet i Linköping.. flyttade till Linköping… fick ny sambo och hus där… allt fanns med i tankarna när man hörde musiken från de daterade kassettbanden.

Så en dag i mitten av januari spelade jag upp sista kassetten. Jag hade längtat efter denna dag. Märkligt nog kände jag mig mest sorgsen när den var slut. Nu var jag igenom hela musikskatten och projektet var över. Jag lär inte lyssna på så många tracksband mer nu när de ligger på datorn. En epok hade gått i graven.

För att lindra abstinensen så körde jag även över 20 kassettband till jag hade liggande. Men när även dessa var slut så kände jag mig nöjd igen. Jag hade föresatt mig en samling hemmaprojekt och nu var alla klara.

Vad blir nästa projekt då? Tja.. jag har skriva bok 2-projektet… kopiera VHS till DVD, vilket kommit en bra bit på vägen… Och plocka ihop och installera en gammal dator jag köpt delar till på Tradera. Men det är en annan historia…

Lumparminnen

I söndags var jag som flera gånger förut med då Anton skulle spela några handbollsmatcher.

Denna gång var det i Norrköping. På F13 Bråvalla. En märklig upplevelse för mig för det var ju där jag gjorde lumpen mellan 22 juli 1985 och 19 juni 1986 (som blev 18 juni till slut).

Nu 23 år senare var det en märklig sak att stå där det en gång var inhägnat militärt område. Numera nerlagt och använt av allmänheten. Som gymnastiksalen. Det var samma gamla ställe som vi brukade spela badminton i, Stor-Nisse och jag. Det märktes dessutom att ingen rustat upp stället på sådär 20 år. Hela omklädningsrummet var lite unket och luktade avlopp t ex.

Lillasyster Lina var också med. Hon kunde inte sitta så värst stilla. Så vi gick en promenad hon och jag på området. Till min gamla barack, hus 21:

Jag tror det var femte fönstret på övervåningen vi höll till i. I ett rum som var lite mindre än alla andra. Därför fick vi ha våra skåp i vinkel, och några stod på rad med baksidan mot dörröppning. Detta gjorde att det blev en lite fristad bakom skåpen, vid bordet och vår gemensamt hyrda stereo. Och som ofta besöktes av andra killar, p g a lugnet utom synhåll.

Vi tillhörde första kompaniet. Minns också att det fanns en "BAT-Hasse" som regerade i denna byggnad.

Vi var fem killar i vårt rum. Ulrik Älmefur från Borås. Anders Grudén från Ängelholm. Lill-Nisse, Per-Owe Nilsson från Eskilstuna. Samt Stor-Nisse, Anders Nilsson från Hällorna i Söderköping. Och så jag då... 21 år med fjunig munstach..

Jag undrar medan jag gick med min dotter i handen utanför, vad de andra gjorde idag. Jag ska se om jag kan skicka någon hälsning till dem och ev en länk till detta blogginlägg. Återkommer om någon av dem hör av sig.

Utan hemtelefon och Internet

Igår när jag kom hem från jobbet meddelade sambon att inte hemtelefonen fungerade. Detta brukar hända ibland och lösas av att jag provar alla telfoner i huset tills jag hitar den som barnen (?) inte lagt på luren ordentligt på.

Igår hjälpte inte detta. Trots koll av samtliga sju (!) telefonerna. Jag drog sedan ur varje telefon en, efter en och kollade kvarvarande. Fortfarande ingen signal. Jag stoppade in flera olika telefoner i första jacket hemma. Inte ett liv. Jag mätte med voltmeter i jacket. 0 volt hittat. Och givetvis heller inget ADSL. Men hos våra grannar i parhuset fungerade dock telefonen.

Nu var det dags att felanmäla... Men vart? Normalt hittar jag alla telefonnummer på Internet. Jag blev tvungen att ringa nummerbyrån.. men vad har de för nummer då? 118 118? .. nehej, de hänvisade till 118 228... Fråga.. få svar... 013-90200.. OK..

Ringer dit. Telefonsvarare. Man kunde tala in vad man ville ha hjälp med och telefonumret och det fungerade riktigt bra. När de talat klart sa de dock att det var stängt för dagen och tackade för samtalet.

Imorse ringde jag igen när jag satt i bilen på väg till jobbet. Då hade den plötsligt svårt att skilja på siffrorna. Alla mina "ett" blev "tre" i telefonsvararens "öra". Jag fick till slut knappa in mitt hemnummer. Lite svårt i en mobil, utan glasögon. Dessutom på E4.an i 110...

Hur man än valde och knappade på telefonsvararen så kunde man absolut inte få tala med en riktig människa. Men maskinen konstaterade att det var fel på vår telefonlinje och att "ytterligare åtgärder måste vidtas". Normalt lagades sånt här på upp till 3 arbetsdagar, fick jag också veta.

Så det ser ut att vara stillsamt farmför dator i helgen. Ingen SVT play med "Livet i Fagervik" eller "Oskyldigt dömd" på TV4 play. Ingen facebook. Inte kunna kolla mailen. Hur ska man kunna leva???

Internetberoende? Nä... :-)

En matlåda för mycket

I fredags skickade sambon med en matlåda till jobbet i vanlig ordning. På väg dit drog jag mig till minnes att jag hade lovat träffa några gamla arbetskamrater på lunchen och tänkte mumsa McDonalds.

Så blev också fallet och matlådan blev kvar i kylen på jobbet. När jag lämnade jobbet för dagen så funderade jag en stund över matlådan. Den gick inte in i frysfacket på jobbet. Och om jag kom hem med den full igen kanske sambon blev ledsen. Efter ett kort övervägande hällde jag istället ut maten och tog hem tomlådan.

När jag räckte över lådan till sambon stannade hon upp och tittade på mig, och sa:
- "Det här är inte vår matlåda..."