Med ambulans till Vrinnevisjukhuset

Lördagen den 20 september 2008. Vi är i Norrköping och träffar Antons allra nyaste kusin, Astrid, 6 dagar gammal. Hon är nyfödd dotter till min sambos bror. Hon var givetvis huvudperson denna dag. Fram tills att det hände...

Jag sitter i soffan och pratar med min svåger. Hans mamma, min svärmor ropar:
- "Lasse!"
Jag reser mig sakta för att gå och titta vad hon vill. Hinner inte långt innan hon upprepar:
- "Lasse!"
Följt av:
- "Det är något fel på Lina. Jag får ingen kontakt med henne"

Lina hade suttit i mormors knä inne på toaletten och glidit ur famnen som om hon ville gå ner. Väl nere faller hon bara i hög på golvet.

Vi hastar alla in i lägenheten och möts i hallen. Jag får en i stort sett medvetslös dotter i famnen. Vi samlas alla runt henne och ropar hennes namn. När hon hör oss öppnar hon ibland ögon men de åker ihop lika snabbt, ungefär som när man är väldigt, väldigt trött.

Jag ser framför mig de små leksaker hon envisats med att stoppa i munnen tidigare under dagen. Har något fastnat i halsen? Jag dunkar henne i ryggen, håller hennes huvud lågt och kör till och med in fingrarna långt in i svaljet på henne. Men inget sitter där. Hon verkar andas även om hon knappt är medveten.

Min svåger rycker rättrådigt åt sig telefonen och ringer 112. Han beskriver med lugna och sansade ord att Lina mår dåligt och att vi behöver hjälp. Folk i min närhet ropar att han måste be dem skicka en ambulans. Han meddelar att den redan är på väg. Han ser också till att någon går ner och möter ambulansen.

Bara fem minuter senare dyker två ambulanskillar upp. Då har Lina börjat återfå medvetandet betydligt mera. De undersöker henne och konstaterar att hon är relativt OK, men har 38,5 i feber. De beslutar att ta med henne "till doktorn". Lina inser vad de säger, och utbrister:
- "Inte jag..."

Men vi lastar givetvis in henne och mamma i ambulansen. Anton dyker upp i trapphuset. Han har varit ute och gungat och sett ambulansen men inte insett vem det gällde. Snabbt beslutar vi att han och jag följer efter ambulansen till Vrinnevisjukhuset, bara en knapp kilometer bort. Mormor stannar hos min svåger under tiden.

När Anton och jag går till bilen är första gången jag ger mig själv tid att tänka på vad jag själv känner, istället för att försöka bemästra situationen hela tiden. Chocken kommer då över mig och känslorna svallar. Jag brister ut i gråt emellanåt. Fortsätter så under den fem minuter långa resan fram till sjukhuset. Anton hör mig säkert, men han nämner det inte.

Väl på sjukhuset hittar vi ganska snabbt rummet där Lina och mamma är. Sjuksköterskorna har redan hunnit ta tempen på henne igen och nu har hon 39,0. Hon får Alvedon och när vi anländer så börjar hon piggna till så pass att hon sätter sig på golvet och leker som vanligt.

Sedan vidtar en två och en halv timme lång väntan på doktorn. Lina busar omkring och vi gläds åt varje nytt tilltag hon hittar på.

Vi får träffa en läkaraspirant först och sedan en doktor. De hittar inga andra fel på henne och utgår från att det var en så kallad "feber-kramp" Lina har varit med om. Hon hade aldrig någon riktig kramp, men det finns tydligen fler sorter där man blir bortdomnad, precis som hon blev. Efter samtalet med doktorn blir vi utskrivna och vi åker och hämtar svärmor.

Vi åker sedan hem till Linköping och gör oss redo för kvällen. Lina har fortfarande feber och får mera Alvedon. Både sambon och jag tänker tillbaka på dagen och hoppas att vi slipper att vara med om något liknande igen. Jag sätter mig vid datorn och skriver denna blogg för att sätta ord på min rädsla...

Servett och etikett

Lina kom på ett nytt trick vid frukostbordet häromdagen. Hon lade servetten på bordet framför sig och böjde ner huvudet och strök munnen mot den när hon skulle torka munnen. Vi skrattade åt henne och då var det roligt att visa detta för alla.
-”Anton se!” sa hon och visade det för honom.
-”Mamma se!” och proceduren upprepades. Följt av:
-”Pappa se!”

Sedan blev det brist på nya personer att visa tricket för. Hon funderade ett kort ögonblick men sa sedan:
-”Jag se!” och gjorde det en gång till.

Som dag och natt

Vi satt en eftermiddag och försökte få Anton att förstå några engelska ord. Vi provade med ”night”, och det kunde han gissa sig till att det betydde ”natt”. Men när vi provade med ”day” blev det svårare. För att hjälpa honom så gav sambon honom ledtråden:
-”Det är den tiden när du går till sexårs.”

Anton sken upp och svarade:
-”Jaha…åtta och tjugo…

Mållös

Anton har följt ishockeyn både i SM-serien och under ishockey-VM. Han frågade en dag om en detalj han funderat på:
-”Får målvakten gå och bajsa under matchen om han behöver det?”
-”Eh..he-he.. jo, det kan de ju inte hindra honom. De får kanske ta in reservmålvakten då” svarade jag.
-”Men… sitter han där inne på toan med masken och benskydden då?”

Tåg till Legoland

Vår tågtripp till Stockholm var bara generalrepetition för vår stora tågresa till Legoland i Danmark.

Jag hade valt tåg framför bil eftersom min AC är trasig i bilen samt otryggheten med att ha sin gamla Volvo i Danmark om den skulle råka gå sönder. Skulle den hamna på verkstad där kunde det bli knepigt båda att ta sig hem och att hämta den igen när den var hel.

Har ännu inte hört talas om någon mer som rest med tåget från Sverige till Legoland. Men det kan faktiskt rekommenderas.

Jag hade bokat via http://www.sj.se/ samt på Danmarks motsvarighet http://www.rejseplanen.dk/bin/query.exe/en

Biljetten till och från Köpenhamn var superbillig eftersom vi köpte just nu-biljetter när de släpptes 3 månader innan. Vi fyra kunde åka tur och retur för bara 660 kronor. Slå det med bil och tillhörande broavgifter över Öresundsbron.

På måndagen vecka 32 bar det av. Redan på morgonen stod det i tidningen om att en bro fastnat i Norsholm och att folk fick byta till bussar nu igen. Jag kände det tryggt att vi faktiskt skulle åka åt andra hållet i dag och aldrig passera Norsholm. Tyvärr gjorde jag en tankevurpa där för tåget vi skulle åka med skulle ju passera Norsholm innan det kom fram till oss i Linköping. Så tåget var försenat. Vi satt på perrongen och kallsvettades för om det blev för sent skulle vi missa nästa tåg i Köpenhamn. Men förseningen blev ”bara” 20 minuter och sedan kom vi iväg.

Vår packning bestod av en jättestor väska på hjul, en sittvagn till Lina samt 3 axelväskor. Det var tungt att bära och om vi gör om denna tripp kommer vi att byta ut småväskorna mot en väska till på hjul.

Lina och Anton trivdes bra på tåget. Svalt och skönt och så kunde de ju gå på toaletten och till restaurangvagnen om de fick tråkigt. Anton tittade dessutom på en film på min jobbardator samt lyssnade på radio ur tågets radiouttag och med pappas datorhörlurar.

Första stopp var Köpenhamn. Där stod vi lite frågande innan vi kom på att man måste gå längs trottoarerna en bit och in på stationen igen för att åka vidare. Vår plan att äta lunch där innan nästa avresa komprimerades p.g.a. att vi fick leta en stund och att vårt tåg kom 20 minuter sent. Det fick bli McDonalds i påsar som vi åt på nästa perrong.

Nästa tåg åkte till staden Veijle, rakt västerut från Köpenhamn. Det kändes lite otryggt att gå på ett tåg mot Fredrikshamn. Låg Fredrikshamn åt samma håll? Men väl på tåget så insåg man hur kluriga de kan vara i Danmark. Vid varje plats fanns en liten display som talade om att denna plats är bokad mellan Köpenhamn och Veijle. Bra för oss så att vi visste att vi hamnat rätt och att tåget kommer att stanna där vi ville. Bra för konduktören som lätt såg om man var nypåstigen. Och bra för passagerare utan plastbiljett som kunde se att det inte var någon idé att sitta här, för denna plats är bokad.

Efter två och en halv timmes resa var vi framme.Veilje visade sig vara en lite sömnig stad. Och vi hade tur som hittade rätt buss i samma stund som den skulle avgå. Bussen åkte vi med i 2,5 mil och så var vi framme vid hotellet. Ca 8,5 timmar tog det varav 6,5 var restid och resten väntetid.

Vi tog en kvällspromenad upp till Legolands entré på kvällen och Anton och sambon tog sedan en simtur i poolen vårt hotell hade i källaren.

Morgonen därpå tog vi en stadig hotellfrukost med alla tillbehör man kunde tänka sig. Såsom färska wienerbröd och bacon och äggröra. Därefter hägrade Legoland! Vi hade med oss några gratis entrébiljetter från en Kalla Anka-tidning och en från Rusta. Efter att ha stått ca 30 minuter i kö och de hade ringt sin chef för att kolla vad det där Rusta i Sverige kunde vara för något så kom vi in. Ca 650 svenska kronor för oss fyra i två dagar kostade det, efter att rabatterna dragits av. Annars hade det nog landat på runt tusenlappen.

På Legoland var vi i leksaksaffärerna och byggde lite med Lego på några stationer. Både vanligt lego, Duplo och tekniklego fanns det att prova. Samt några spelstationer med Lego Star Wars och Lego Indiana Jones. Anton hade nog velat stanna längre här, men vi insåg hur stor parken var och att vi fick korta ner varje ”station” för att hinna med den på två dagar.

Lunchen blev på en Pizza-och-allt-du-orkar-äta-buffé. Detta var den dyraste lunchrestarang jag besökt alla kategorier. Lunch för oss fyra hamnade på smått fantastiska 650 svenska kronor. Tur att sambon valt att bjuda på lunch denna gång.. J

Dessutom var det ett märkligt ställe för när jag tagit lite kokt potatis och några skivor fläskkött så hittade jag ingen mera mat.. bara ett grönsaksbord. Och pizzorna var antingen salami eller med hela prinskorvar på. Så dessa provade jag bara små bitar av.

Det enda som frestade var barnens buffé där de hade pommes frites och kycklinglår m.m. Jag öste på ett lass därifrån under min sambos protester. Detta gjorde flera andra också. Hälften av de som öste upp mat från barnbuffén var vuxna.

Sedan hittade vi radiostyrda bilar som Anton älskade att köra samt en ”flumride”-liknande bana som Anton och mamma prövade med stor förtjusning.

Efter detta ansåg vi oss nöjda med dag ett på Legoland. Vi återgick till hotellet och Anton om mamma badade i poolen igen. Allt medan Lina och jag sprang i korridorerna (mest Lina) och åkte hiss upp och ner.

Efter badet så fick jag lust att prova den lilla grusvägen bakom hotellet. Skyltarna där påstod att den ledde till Billunds centrum och ”shopping” ca 1000 meter bort. Efter lite velande så beslutade sig hela familjen att följa med. Barnen blev trötta i benen, men vi lyckades trycka ner båda i samma sittvagn, Lina i knäet på Anton. Centrumet för shopping visade sig bestå av en mataffär, en pizzeria och en leksaksaffär. Vi passade på att handla lite billigt vin och ett pennskrin till Anton inför skolstarten.

Dag 3 liknade dagen innan med stor hotellfrukost och sedan promenad tillbaka till Legoland. Vi tog ytterligare en åktur i ”Flumriden”. Denna gång fick pappa följa med. Sedan blev det också en otäck åktur för mamma och Anton i en berg-och-dalbana.

Resten av parken gick vi igenom ganska raskt och kände oss nöjda runt 15.00. Därefter tog vi en ny promenad till det lilla köpcentret och åt på den lilla restaurangen. God mat och inte alltför dyr.

Hemkomna därfrån så började vi känna att resan gick mot sitt slut. Nu var det bara en natt kvar innan återtåget (ha-ha). När barnen somnat gick jag bort till busshållplatsen och kollade busstiderna. Lyckades också springa på ett lekrum på vårt hotell med bordtennisbord, biljard och bollhav. Tråkigt att vi hade missat detta hela tiden vi bott här. Nu var det knappt om tid att hinna utnyttja detta.

Morgonen därpå åt vi vår sista jättefrukost på hotellet och på tillbakavägen tittade vi in ett fåtal minuter i lekrummet och lät barnen roa sig lite, innan vi gick upp och packade våra väskor och checkade ut.

Sedan vandrade vårt lilla följe ner till busshållplatsen och väntade på bussen som strax kom och tog oss tillbaka till Veijle. I Veijle blev det en knapp timmes väntan innan tåget kom och körde oss till Köpenhamn. Detta tåg var lite långsammare än det på ditresan så det tog drygt tre timmar på sig att komma fram. Men sällskapet runt omkring var trevligt. Många barnfamiljer var det. Vi satt på allra första platsen bakom lokföraren så när de öppnade för att servera kaffe till honom passade vi på att kika in för at se hur ett lok såg ut. Verkade vara en häftig arbetsplats. Efter det såg Anton på film på datorn en dryg timma och sedan var vi framme i Köpenhamn.

Vi kände igen oss lite mer nu så vi hittade snart rätt plats för att vänta på nästa tåg. Denna gång med stopp i Lund. Detta tåg var det enda på hela resan där man inte kunde boka platsbiljett via nätet, så vi fick sitta lite otryggt på slumpvis valda platser, men ingen kom och bad oss flytta oss. I Lund dök ett X2000-tåg upp. Eller två egentligen, som de satt ihop för att det var så många som ville åka med. En ganska matt samling resenärer åkte de två och en halv sista timmarna hem till Linköping. Men det var ändå småmysigt. I en kvart satt jag t ex och höll en åttamånaders baby medan hans mamma var på toaletten. Sånt hade man inte fått uppleva om man åkt sin egen bil…

Väl framme i Linköping så var man rätt nöjd på resandet när man satte sig på buss 13 sista biten hem. En reskostnad på ca 2000 kr tur och retur för 4 personer var helt OK, Vi hade avrest 9.45 från hotellet och nu var klockan 19.30. Vi var hemma, vi hade mycket packning och två barn att släpa på. Men inte alls avskräckta från att ta tåget flera gånger…

Tågförseningar

Under onsdagen och torsdagen har jag och min familj varit en tur till Stockholm. Vi har varit på Naturhistoriska museet och sovit på ett hotell nästan inne i Globen.

Vi checkade ut från hotellet imorse klockan 10:00. Sedan hade vi nästan 6 timmar att fördriva på stan innan tåget skulle gå hem. Barnen tyckte det blev mycket promenerande och enformigt så de protesterade en del. Timmarna gick ganska sakta.

Strax efter 15.00 gick vi ner till Centralstationen i Stockholm för att ta vårt tåg klockan 15:45. Då fick vi till vår fasa höra att en elledning norr om Linköping hade gått sönder och tågen var försenade. Speciellt vårt tåg var noga markerat att avgångstiden var framflyttad till 17:30 istället. Var inte värst roligt att berätta för de trötta barnen.

Skylten som berättade att det fanns en ny avgångstid för tåget skröt också med hur punktliga de var.

Dessa extra timmar lusade sig fram. Det fanns ju ingenstans att sitta så vi spelade kort direkt på marmorgolvet mitt i hallen. Vid ett tillfälle så snubblade min son, till synes på släta golvet. När jag frågade honom vad som hände berättade han en historia om att en kille just gått förbi och släpat en pinne efter sig och som min son snubblat på. Jag skrattade och sa att på Centralstationen så är det inte så många som har en pinne med sig.
-"Jo, där!" sa min son och pekade. Och där stod märkligt nog en kille med en två meter lång pinne i handen.

Det fanns två tåg som bara skulle gå till Linköping som skulle startar efter oss men innan 17:30. Dessa kom av någon märklig anledning iväg normalt. Fattade aldrig varför.

Sedan avgick vårt tåg, trots allt, nästan 17:30 som utlovat. Tågföraren ursäktade sig och sa i högtalaren att eftersom de var två timmar försenade så hade de inte hunnit städa vårt tåg. Jag fick inte ihop det riktigt...

Han berättade också att i Norrköping skulle det bli urlastning till bussar. De skulle finnas många bussar som gick i skytteltrafik och tågvärdar som visade oss vägen.

Så kom vi då till Norrköping. Klockan var då 17:25. Alla travade in mot stationshuset. Men så stannade alla. Ingen var riktigt säker på var bussarna fanns.

Och inga tågvärdar fanns att fråga, trots utfästelserna.

Till slut vågade sig folkmassan bort till bussterminalen och där stod fem bussar och väntade. Den första bussen var redan överbefolkad så vi gick till den andra. Den var också full, så vi gick till den tredje.. och fjärde... och nej, den femte var också full. Tågvärdarna skymtade vi bara men de försvann sedan snabbt från platsen.

Hälften av folket från tåget fick inte plats i bussarna och vi fick snällt slå oss ner och vänta. Två bussar dök upp under de nästkommande 45 minuterna. De var snart fulla de också. Sedan kom folket som åkt med tåget som avgått 18:15 från Stockholm också och trottoarerna i Norrköping började bli överfulla.

Ett fenomen jag ibland observerat är att så fort det händer något ovanligt på en resa, som detta t ex, så börjar medpassagerarna att prata med varandra. Vi pratade med dem också. T ex så gick vi i fatt den där killen vi sett i Stockholm som hade en pinne med sig. Vi var bara tvungna att fråga varför han hade den. Han berättade att hans kompis bett honom köpa en flagga i Stockholm. Och på den satt det en pinne. Men flaggan hade han tagit bort sa han. Hoppas han tagit med sig flaggan till kompisen, annars tror jag han blir lite besviken om han bara får pinnen.

Klockan 18:15 kom så fem nya bussar och jag tror att alla som väntat fick plats denna gång.

På platsen bredvid mig hamnade en blind tjej. Vi småpratade lite. Måste säga att huvudet bubblade av frågor jag skulle vilja ställa till någon blind människa, men jag försökte uppmärksamma människan och inte se handikappet i första hand. Det var inte förrän hon själv drog upp att hon inte ser som jag kunde ställa några av mina frågor. Vi diskuterade hur hennes dator som ut som kunde skriva blindskrift, men där hon hellre använde talsyntes. Sedan ställde jag en fråga som var "på gränsen". Hon berättade hon talat inför en massa andra blind på Konsert & Kongress i Linköping. Frågan som poppade upp i mitt huvud och som jag också ställde var:
-"Behöver man kamma sig innan man gör ett sådant framträdande?"

Hon svarade att det gjorde man. Och hon verkade inte ta allt för illa upp. Jag höll därefter tillbaka mina andra frågor av typen:
"Stänger du ögonlocken när du sover?"

Klockan 19:52 stod vi på resecentrum i Linköping. "Bara" 3 timmar efter utlovad ankomsttid. Vi fick sedan vänta 9 minuter på att vår buss skulle gå ut till Malmslätt. Den fick givetvis motorproblem och de pratade på chaufförens komradio om motorbyte. Men motorn höll i alla fall hem till oss och vi gick av, glada över att äntligen vara hemma igen.

Att cykla till jobbet

I våras föll jag för frestelsen att köpa en ny cykel. Min gamla hederliga Monark som jag köpte begagnad för 700 kronor för 18 år sedan börjar se lite hängig ut med alla sina ståltrådar och plåtbleck som behövs för att hålla ihop den.

En dag när Lina och jag var ensamma hemma så passade jag på att åka till Biltema och köpa en stor kartong med en cykel jag gått och tittat på ett tag (cykeln alltså, inte kartongen). Den heter Yosemite Distance, är svart och kostade 1399 kronor. Sedan följde en timme av montering av densamma i garaget. Gick ganska bra. Fick bara 4-5 delar över.

Så nu har jag för första gången en cykel med växlar på styret. Tog bara 43 och ett halvt år att skaffa det. Den har dock en massa moderniteter som jag inte är riktigt van med ännu.

Begreppet fotbroms är bortplockat och ersatt av handbroms. Direkt livsfarligt. Om en biltillverkare skulle komma på idén att ta bort fotbromsen på en bil, men behålla pedalen och istället så skulle bilisterna bara använda handbromsen så tro jag inte att de skulle få sälja så många bilar. Förstår inte varför vi cykelägare gått på en sån fint utan uppror.

Sedan har den 21 växlar. Är ett elände att hinna få i alla 21 i turordning mellan rödljusen. Speciellt som 7:an ligger 8 snäpp på handtagen för att komma åt 8:an.

Nå, skämt åsido. Man har mest beslutsångest:
"Nu vill jag ta en högre växel. Ska jag öka ett snäpp på bakdrevet eller ta i med nästa växel på framdrevet direkt (= 7 växlar upp)?". Bara trafikfarligt att stirra på dessa handtag istället för på vägen.

På framdrevets växelförare är hög och låg utmärkt, medan mellanväxeln ligger på en omarkerad plats ca 6 snäpp emellan dessa. Lite oprecists att växla, och man har god lust att ta med sig en svart tuschpenna och fylla var växlarna ligger.

I onsdags hade vi aktiviteter efter jobbet med arbetskamraterna. Vi skulle spela Boule. Jag cyklade till SAAB på morgonen. En mil på ca 35 minuter. Var riktigt behagligt. Liksom hemresan, även om det då var kallare ute.

Detta gav blodad tand (inte bokstavligt) och i helgen rusade jag tillbaka till Biltema och köpte en hastighetsmätare till cykeln. De var billiga. Jag valde den med 9 funktioner för 69:90. Jag avstod då från "lyx"-versionen som hade 11 funktioner för 89:90. Man kunde på den dyrare få veta hur många kalorier man gjort av med samt använda den som ett separat stoppur. Detta kunde jag vara utan.

När jag monterade den gick det snabbt och smidigt. Där kom mätaren på plats. Och så kabeln. Och sedan den lilla magneten man skulle skruva fast på en eker..Ojsan, då sprack den i två delar. Det blev en ny tur till Biltema och byta ut den.

Med så mycket satsat på min cykel beslutade jag mig för att cykla hela veckan. På måndagsmorgonen så cyklade Anton och jag till hans sexårs först. Jag nollställde trippräknaren. Då hoppade den loss från hållaren och vägrade sitta på plats igen. Anton och jag fick stanna ett tag och fippla med den innan den hjälpligt satt fast igen. Väl framme på sexårs (dit var det bara 285 meter berättade trippräknaren) så hade jag glömt våra slanglås till cyklarna. Anton fick vänta vid cykelstället medan jag cyklade hem. Väl tillbaka sa jag "Hej då" till Anton och påbörjade veckans första cykeltur till SAAB. Men först skulla jag nollställa trippräknaren igen. Och där slant den loss igen, ja. Hur mycket jag sedan trixade med den så ville den inte på plats igen. Till slut hade det gått så lång tid att jag fick ge upp och ta cykeln hem igen, kasta in den i garaget och ta bilen.

Idag är det tisdag och jag åker bil idag med. Måste nu ta ytterligare en tur till Biltema och reklamera igen. Har inte bstämt mig ännu, men denna gång tror jag att jag tar pengarna tillbaka. För hastighetsmätaren då, inte hela cykeln. Även om jag är frestad av det också...