Finns Gud?

När jag var liten och gick i mellanstadiet så berättade fröken allt om vad Jesus gjorde. Det fanns en tid då man undrade om man skulle tro på att han och Gud någonsin funnits. Jag fastnade för att han inte fanns. Och så tro jag alla jag känner också gjort. Hela min generation.

Sånär som på ett fåtal. Och de anses just därför som lite udda. Lite som Jehovas vittnen. Man kan väl acceptera att de inte tror som oss. Men det där evinnerliga att försöka ändra vår åsikt till deras är så tröttande.

Visst kan jag förstå att folk behöver Gud. Eller Allah. Eller Mohammed. De vill veta att det finns något större som vakar över en så att man kan känna sig trygg.

Nu har min generation fått egna barn. Och jag har absolut inte pratat religion med min son en enda gång. Men mellan raderna kan man höra hans uppfattning.

Min mamma och pappa fick ta bort sin hund, Centa, nyligen. När vi var hos dem en dag så undrade Anton var Centa var nu. Farmor pekade rakt upp i luften. Anton fattade noll.

- "Hon är i himmelen" sa farmor.

Anton förstod ändå inte. Farmor fick ändra taktik och förklara var Centa var begravd. Man såg på farmor att hon blev ledsen av att att tala om det.

Ibland undrar jag om min generations krassa syn att Gud inte existerar är något vi utan att tänka på det tutar i våra barn utan att inse att vi gör faktiskt gör som Jehovas vittnen. Fast tvärtom....

Fundera själv på om du givit ditt barn en valmöjlighet att tro på Gud om det vill...

Härom helgen så såg Anton och jag ett par munkar i Skäggetorp.

- "Vad är det där för några?" sa Anton.

- "Det är Tibetanska munkar" sa jag. "De ägnar sitt liv åt att be till Gud."

- "Men Gud finns ju inte!" sa Anton.

Jag svarade lågt:

- "Säg inte det till dem.."