Till tandläkaren

Var till tandläkaren igår. Har inte varit där på fyra år nu (!!) Min
favvo-doktor fanns ju i Norrköping, men nu har jag nog gett upp tanken på
att flytta dit igen. Hade tappat två lagningar det sista året och ta mig
sjutton - det var de ända två hål jag hade. Jag som brukar ha 5 om året
eller så.

Roland heter han, tandläkaren. Han är en
lite trist typ som gärna gömmer sig i en liten skrubb och låter sköterskan
ta röntgenbilderna. Mina bilder blev däremot bra. Särskilt i profil.


Jag hade tid igår morse för att laga det första. Ni vet momenten:
Peta med vass krok, borra, spruta vatten, liten otäck slangklämma runt
tanden, stoppa i fyllning, strålpistol, putsa och skölja munnen. När allt
detta gjorts så fanns det tid kvar och jag som trodde jag skulle gå hem
fick frågan om jag ville ta det andra hålet också.. Jag svarade ja och så
var det bedövning och samma visa igen.

Men resultatet blev ju att jag lagade 4 års hål på en timma. Känns skönt!




På eftermiddagen några dagar senare så började det mola i en tand
på mig. Jag var klar med årets kontroll och lagningar (samt gjort alla
fyllnadsinbetalningarna :) ) bara 5 dagar innan så det var lite märkligt att
få tandvärk nu. I tre dagar stod jag ut! Torsdagsnatten hankade sig fram
med Panodil i flera omgångar. Idag ringde jag min tandläkare och fick en
akuttid klockan 10. Jag var där och han konstaterade att jag hade var inne
i tanden. Tandköttet var också svullet och det gjorde vansinnigt ont när
han sprutade bedövning i det. Därför fick han i så lite bedövning att han nog borrade i en i stort sett obedövad tand. Dock fick han tanden uppborrad till slut och en hel del var urpytsat. Ska tillbaka om ca 2 veckor för att slutgiltigt rotfylla den.

Jag hade en intensiv smärta när jag gick ifrån tandläkaren så jag fick en
värktablett av honom. Men nu 2 timmar senare har bedövningen släppt och
tanden känns rätt okej. Den ömmar inte längre när jag försiktigt tappar på
den med fingret så den verkar nog inse att man ska ge upp inför all den där
nervdödande vätskan som tandläkaren pytsade i den.

Jag hade soppa till lunch idag och det var ju skönt efter tandläkarbesöket.

Första natten för bebisen i eget rum

Igår kväll var den första natten Anton fick sova i sitt eget rum (som
var/är mitt datorrum). Det började med att när Anton förväntade sig
blöjbyte och pyjamas så fick han istället ligga i babysittern en stund
medan vi bar säng. Anton skrek och pappa slog i tån i samma sängben som
Kerstin bröt sin tå mot. Pappas tå höll, men han vrålade lite.

Anton somnade lugnt i sitt nya rum när pappa givit honom nappflaska men vi
upptäckte då att man kunde inte lämna dörren in till hans nya sängkammare
på glänt för då gled den upp. Pappa försökte med kartongbitar men
misslyckades. Mamma fixade det med 2 meter hushållssnöre och en knopp på
byrån i hallen att fästa i.

Jag sov inget vidare. Dels för att man var ju inte säker på att man skulle
höra Anton där inne. Dels för att jag skulle upp klockan 6.00 nästa morgon
för att hinna till tandläkaren (usch!).

Klockan 1.22 efter 5 timmars sömn så började Anton låta. Det tog en stund
för en sömndrucken far att fatta att det lilla ljud som hördes var Anton,
så han fick låta ett par gånger extra. Pappa hämta in honom till sin säng
och tryckte i honom en nappflaska med baby-plus. Anton somnade mitt i.
Pappa lite innan. Pappa vaknade dock till och lade honom för att rapa på
axeln. För tredje natten i rad kommer ingen rap utan Anton somnar. Vilket är
bra för han är lättare att lägga ner i sängen då, och somnar snabbare då.
Så även i natt. Efter en stunds klappande i stjärten somnade han och pappa
kunde gå in och ge mamma samma behandling...

Vi lät dörren vara på vid gavel efter första matningen och då hörde vi
honom tydligare vid 3.21 då han vaknade igen. Så dags får mamma ta över och
hon hämtade in honom. Dock fick han ingen mat direkt för mamma ansåg att
det inte riktigt var dags än. Anton svarade trotsigt med att tappa nappen
varannan sekund till bröstet kom fram.

Även på morgonkvisten fortsatte han med napptappandet för då hade han
sovit klart tyckte han. 5.50 fick pappa ta över det trotsiga lilla knytet
och han låg där och viftade med armarna och slog pappa i ansiktet tills
väckarklockan ringde 10 minuter senare.

Saft på maten

Antons kusin, Dennis har börjat prata massor på en gång nu. Han fyllde ju 2
år i maj och nu har det satt igång på allvar. I helgen hade han sagt
"Socker" och så hällt sin saft över sin mat. Föräldrarna förklarade att det
där är ju inte socker, det är saft.

-"Låtsas!" sa Dennis.

Takfläkten

Vi har olidligt varmt i lägenheten. Jag sover normalt utan täcke till 04.00
och Kerstin har inget täcke alls. Vi bara ligger där som två strandade
valar och frustar. Igår inköptes en takfläkt. Och tur var det för man blev
så varm av att sätta upp den att det gick åt en takfläkt för att kyla ner
oss efteråt.

Kerstin fick, stående i dubbelsängen, hålla hela fläkten medan jag
skruvade. Hennes armar domnade och jag hörde spridda "Jag orkar inte
längre, jag måste släppa" innan vi till slut fick dit den. Men upp kom den
och sladden som bara var 10 cm lång räckte med ca 1 cm till godo.

Nu är det skillnad, nu blåser det nästan kallt i sovrummet.

Trädgårdslandet

Kerstin och jag har ju blivit med ett litet trädgårdsland i ett litet
kolonilottsområde. Vi har sått en massa frön och de är på väg att växa
upp nu. Svårast har det varit med ärtorna och gurkorna, för det finns
kråkor i området som åt upp samtliga frön första gången vi sådde. Så vi har
fått så om och lägga över en tunn fiberväv som vi ankrar fast med en massa
stenar. Stenarna är importerade och egenhändigt stulna i Forsaström, mellan
Falerum och Åtvidaberg, i ett grustag vi (inte) åkte förbi en dag.

Kerstin vill att vi ska "luckra jorden" en gång i veckan. Luckra är i stort
sett att kamma jorden. "För att rötterna ska få luft" säger Kerstin. Jag
brukar svara att rötterna ska inte ha någon syre, samt att jag aldrig sett
bönder kamma jorden efter att man vältrat den. Har frågat min far och han
höll delvis med att det behövs, men jag är skeptisk. Kerstin får ofta sköta
kammande själv.

Midsommarafton

Midsommarafton gick lite förvirrat till. Kerstins bror med familj ringde återbud en timma innan vi åkte ner till landet på torsdagskvällen, dagen innan midsommar. Vi hade köpt mat till dem också som vi nu fick över.

Vi åtog oss att stå i pilkastningsståndet mellan 16.30 och 17.30 på midsommarafton, så viplanerade det så att vi skulle vara nere hos kamrat, Mikael E., klockan 15.00 ungefär så viskulle hinna njuta av sillen och potatisen. Klockan 14.20 när vi klär om som bäst ringer Kerstinsbror och meddelar att nu kommer de i alla fall. Vi fick full sjå med att fixa mat till dem ochskriva lappar om hur de skulle hitta ner till festplatsen eftersom vi skulle gå innan de hann ne(nerfärden tar ju ca 1,5 timmar).

Vi blev rejält försenade och hann inte äta eller dricka (mer än en grogg som jag fick kasta i mig) innan det var dags för pilkastningen. Han den där Tommy P. som skulle avlösa oss klockan 17.30 dök upp sent och vi blev kvar till nästan 18.00. Då hade även Kerstins bror med familj dykt upp. De sistnämnda ville åka hem till mina föräldrar med kläder och sånt så det fick bli en tur dit också.

Resultatet av allt detta var att vi fick mikrovärma potatisen klockan 19.00 och äta och begynna med drickandet först då. Mina andra kamrater hade hunnit äta under tiden så hela kvällen blev lite snedvriden.

Hela karavanen med barnvagn och allt tog sig hem vid 2-tiden på natten. Dennis 1 år, sov ju under kvällen så han vaknade klockan 6.00 på morgonen och körde upp hela skaran med vuxna, även Kerstin och mig som inte kunde låta gästerna vara vakna i flera timmar utan att ge dem frukost. 3,5 timmar sömn blev det, inte mycket att hurra för. Vi var som zombier hela bunten.
Sedan satt vi alla kvar och pratade med våra föräldrar inan vi vågade köra bil igen runt 15.00. Då återvände hela skaran till Linköping.

Jag och Annika Lantz

Jag brukade börja jobba på Intentias kontor redan vid 7 på morgonen eftersom de flesta andra började 8 och man då kunde få lite gjort.
Som enda sällskap hade jag min lilla radio. Den spelade P3 och Annika Lantz pratade. Denna morgon gick hon ut med att hon hade fått hemoröjder (om det nu stavas så). Hon hade också fått ett tips att om man värmde upp rödvin och doppade lämplig del av kroppen i de heta ångorna så skulle det hjälpa mot hemoröjderna. Jag kom på en kort kommentar som jag snabbt mailade in till P3:
"Ändan i rödvin - heter det inte RÖV-VIN då?".
Det tog bara 5 minuter så läste plötsligt Annika upp denna fras. Jag blev alldeles paff! Man hade fått bevis på att de sände direkt. Och så kändes det lite som om man själv var med i radion.
Det var först på frukosten som jag fick tag i nån att återberätta dagens bedrift för. Det blev Peter M Nilsson som jag annars inte samspråkade med så ofta som fick motta min historia. Han replikerade att han också haft radion på och hört detta läsas upp.. de sa ju t.o.m. att det var Lars Svensson som skickat det.
Jag hatar att heta Lars Svensson!! (Förlåt, mamma.) Alla andra heter ju det också. Det finns 26 killar till som har sin hemtelefon under det namnet - bara här i Linköping! Vilket gör det hopplöst för mig att hittas i telefonkatalogen.

Nå, denna historia har en del 2 också. Dagen därpå pratade Annika fortfarande om sina hemoröjder (Yes, she was a real pain in the ass, back then). :-)
Jag mailade in kommentaren:
"Annika Lantz har gett hemoröjderna ett ansikte, fast tvärtom"
Det tog bara 5 minuter så läste hon upp detta också. Denna gång frågade jag inte ens nån om de hört detta. Det var ingen idé liksom.

Det finns faktiskt en del 3 också. Några dagar senare så ville Annika att man skulle maila in vad man kan likna en dator med. Jag satte ihop en fras och mailade in:
"En dator är som ett träd, grenarna är som katalogerna och filerna som löv. Dessutom kan man skörda frukterna av dess arbete max en gång om året".
Denna gång förberedde jag mig genom att kasta in en tom kassett i min kassettradio och spelade in Annika en stund framöver. Plötsligt läste Annika upp:
"En dator är som ett träd, grenarna är som katalogerna och filerna som löv...", det var ju en fin liknelse sa hon sarkastiskt och lade bort mitt mail. Efter detta har hennes inkorg fått vara ifred. Tills idag då...