Numera bor jag ensam

Ja.. inte helt ensam. Mina barn bor med mig på halvtid. Och med "numera" menar jag de sista två och ett halvt åren. Så man börjar vänja sig.

I juli 2014 flyttade (ex)sambon iväg till en lägenhet en knapp kilometer från mig, Och dotterns skola ligger mitt emellan. 

Den stormlika familjesituationen som var innan löste sig i och med det. Numera träffas vi så ofta det behövs för att gemensamt ta hand om eller fira barnen. Vi har firat nästan alla födelsedagar, julaftnar, nyåsaftnar och midsommaraftnar ihop med barnen sedan dess. Det bara funkar nu..

Det något udda med vår nya konstruktion är att vi byter barn varje måndag.... och onsdag.... och fredag..
Eftersom vi bor så nära fungerar det smidigt. Bara barnen kommer ihåg att gå åt andra hållet från skolan dessa vardagar.

Vi började så för att dottern "inte kunde vara utan mamma mer än två dagar högst". Jag trodde nog vi snart skulle överge den metoden och byta en gång i veckan istället, vilket verkar vara "lag". Men jag hade fel! Jag har abdikerat den åsikten och håller fast vid detta. Det finns en sak som slår allt annat med stor kraft på fingrarna. Man behöver aldrig säga till sina barn "Hej då, nu ses vi inte på en vecka!". Det är max tre dagar en fredag till måndag.

Det är väl bara semestern som inte fungerar med denna metod. Man blir då fängslad i att inte kunna åka iväg med eller utan barnen i mer än 2-3 dagar, för sedan ska man hem och byta. Och bytardagarna blir liksom halva oavsett om man hämtar eller lämnar. På senare tid har vi försökt pussla lite längre scheman över loven. Ett schema som ibland snabbt omplaneras och ibland lämnar barnen med en känsla av att de inte riktigt vet vem de ska sova hos nästa natt.

Jag har köpt loss det parhus vi bott i och lär mig steg för steg om hur trädgården och huspysslandet fungerar. Som när exet sa att borde klippa ner rosorna och jag svarade: 
- "Va, har jag rosor?"

Mindre än en månad efter att vi flyttat isär så visade det sig att diskmaskinen läckt vatten ner genom trossbotten till våningen under. Fick handdiska ett bra tag medan hantverkarna lagade golvet. Detta plus min iver att stryka alla lakan och T-shirtar gav mig full sysselsättning på kvällarna. Numera har man blivit mer luttrad och nu stryks inga lakan eller T-shirtar, men tvätten skapar en massa pysslande i alla fall. Konsten att vika kläder har förfinas sakta. Strykjärnet har försetts med äggklocketimer så man slipper oroa sig efteråt.

I helgen blir det klippa fruktträden. Och bara för att jag kan så har jag sparat det längst skottet på varje träd. Bara för att man undrat "Om man inte klippte skotten, hur mycket skulle de växa då". Kommer att göra så i helgen med, och spara det näst längsta skottet. Postar en bild när det är klart på lämpligt media.

Den 17 februari 1996

Idag är det den 17 februari. För exakt 20 år sedan var den 17 februari en lördag. Jag och Nina, min sambo sedan sex och ett halvt år och fästmö sedan tre år tillbaka, åt frukost i vår trea på Skepparegatan i Norrköping. Jag var oerhört nervös. Nervös för vad jag snart skulle komma att säga till henne. Jag hade repeterat detta i flera dagar.

När frukosten var uppäten var det dags. Jag drog in luft och sa:
-"Jag..." sedan rusade hjärtat på mig så mycket att jag blev stum.
-"Vad är det?" undrade Nina.
Jag fick lugna ner mig en minut innan jag kunde försöka igen:
-"Jag har tänkt mycket... på dig och mig...", sa jag, "...och jag har kommit fram till... att jag vill att vi flyttar isär."

Nina sa inget. Hon bara blundade. Blundade mycket hårt. Så kom en rand med tårar ner på ena kinden.
- "Jag kan väl få tänka på det i alla fall!" sa hon - lite trotsigt.
- "Klart du får tänka på det" sa jag diplomatiskt. Men tänkte i mitt stilla sinne att vad skulle hon tänka på? Ville inte inte en fortsätta bo ihop så skulle man ju inte göra det.

För att ge henne tid att tänka ringde jag spontant till min kamrat Stefan. Han råkade vara hemma och jag bad om att få komma bort till honom en stund, medan Nina tänkte. Väl där rann alla mina inre spänningar bara ur mig och jag berättade i lugn och saklig takt för Stefan vad som hade hänt under dagen.

Nu kanske ni tycker att jag var hjärtlös! En egoistisk man som kan göra så mot sin flickvän, sambo och fästmö, Så det är kanske bäst att jag tar detta från början.

Nina var 17 år när jag träffade henne. Jag var 24. Hon var oskuld. Det var jag också. Efter några träffar slutade vi vara det. Nina bodde hemma hos sina föräldrar. Det gjorde jag med. Jag skaffade dock en tvåa i Norrköping och flyttade in ett par månader efter vi blev ihop. Samma dag som jag flyttade så skilde sig Ninas föräldrar. Det blev tyst och olidligt hemma hos henne så hon tillbringade mesta tiden hos mig. Ingen av oss hade något emot detta. Vi talade aldrig om att flytta ihop, men efter ett tag märkte man att "Nu har hon inte varit härifrån på två veckor". Vi hade blivit sambos. Inte heller detta hade någon av oss något emot.

Åren flöt på och vi kom in i vardagsrutiner. På fredagar kom Nina hem från jobbet kl 16.00. Då var jag redan hemma. Vi fredagsstädade och satte oss med varsin Rom & Cola framför 25-tums-TV:n. Ofta för att se Disneydags följt av Rederiet. Det senare inspelat på VHS.

Så kom fredagen den 9 februari 1996. Jag var hemma. Klockan blev 16.00. Ingen Nina kom. Jag städade. Klockan blev 18.00. Då kom Nina hem. Hon förklarade inte var hon hade varit och jag krävde det inte. Men i TV-soffan bad hon mig plötsligt att inte sitta så nära.
- "Det blir så snett i soffan!" sa hon.
Jag blev osäker och försökte krama henne. Hon sa inte ifrån men kramade inte tillbaka. Även dagen därpå var hon lika oäven att kramas. Jag försökte fler och fler gånger. Till slut frågade jag henne rakt ut:
- "Vad är det? Vill du göra slut?"
- "Nej", sa hon, "det vill jag inte. Jag vill bara inte att du tar i mig."

Helgen gick. Måndagen kom. Nina var två timmar sen hem från jobbet den dagen med. På mitt jobb hade vi två kamrater som just hade skilt sig. Jag jobbade ihop med den ena under tisdagen. Jag berättade om min oro och mina misstankar där hemma. Och undrade om jag "fick vara med i deras klubb?". Tanken på att göra slut var det enda som fick mitt sinne till ro. Jag bestämde mig för att om det inte blir bättre skulle jag göra slut på fredag kväll.

Resten av veckan gick. Nina kom hem två timmar sent varje kväll. Även på fredagen. För att linda in det bra hade jag lagat en god middag åt oss. Nina blev så överlycklig av den fina måltiden att jag bara inte hade hjärta att säga något. Det hela fick vänta  till morgonen därpå. Lördagen den 17 februari 1996. För 20 år sedan.

Efter att jag verkligen sagt det jag kände mig tvungen att säga, fylldes jag av en inre frid. Nu kunde inget som hände skada mig längre. Oavsett vad hon höll på med.

Det hela följdes av åtta veckor då Nina letade lägenhet. Hon hittade en. Jag och hennes bröder samt pappa hjälptes åt att bära ut hennes del av möblerna till en släpkärra. Sedan fick jag snällt vänta hemma medan de åkte och lastade av varje lass för att jag inte skulle få reda på vart hon flyttade. Men det var inte många hundra meter bort. Jag visste redan var det var. Men jag gick aldrig in på den gatan. Har aldrig gjort det, ens idag. När det sista lasset var lastat kramades vi hej då och Nina gick ut och stängde dörren. Och jag har i stort sett inte sett henne sedan dess.. Och Nina heter egentligen något annat..

Tiggare

Utanför ICA därhemma sitter en tiggare. Alltid en tiggare. Skiftar ibland vilken, men alltid en.

Det finns hundratals åsikter om dessa människor på nätet. Om att de ska vara organiserade. Om att de inte får del av pengarna man ger dem. Rykten, rykten.. Men har aldrig hört någon säga att det verkligen är så för han/hon har bevis. Bara hörsägen.

Samtidigt har jag sett människor jag aldrig skulle trott att de brydde sig, smyga in sedlar i tiggarnas filt om de inte är där. Otaliga barn och vuxna som spontant ger till tiggarna.

När tiggarna först dök upp brukade jag ge dem några slantar - när barnen var med. Bedrägligt beteende, jag vet, men jag tycker att det är nyttigt för barnen att se att man kan hjälpa andra.

Numera har jag gått över till principen "20 kr per fredag".
Med några undantag:
- En gång bad kvinna utanför ICA mig om att köpa bröd. Det kändes faktiskt mycket bättre. Jag visste vem som fick glädje av detta och lättare att ge än att ge godtycklig mängd pengar.

- En annan gång, när barnen var med, fiskade kvinnan upp en lapp där det stod "Hjälp mig att samla pengar till min sjuka mor. Jag åker hem den 11:e". Jag tittade upp på henne och sa:
- "Den 11. Det är ju idag!"
-"Today, today!" kvittrade hon lyckligt tillbaka.
Vi gick in och handlade. När vi kom ut stack jag - till barnens stora förvåning - till henne en hundralapp, samt gav henne en kram. Något som sonen förfärat berättade för sin mor, och om hur han skämdes när jag gjorde detta.

Några månader senare var det en annan kvinna som en fredagseftermiddag gav mig en lapp med en bild på matolja.
"Till Pommes Frites" sa hon (på svenska).
Väl inne i affären blev jag osäker på om hon bara ville ha matoljan. Behövde hon pommesen med? För säkerhets skull köpte jag både och. Samt en liten påse potatisskruvar. Kändes mycket bra att ge på detta sätt. Jag bara ställde ner hennes påsen hos henne, log, gav henne sedvanlig tjuga och gick därifrån, klart nöjd med tillvaron.

Och så gilla jag mina barns morfar som sa:
"Jag ger aldrig till tiggarna. Tja.. någon gång kan det väl hända att jag sticker till dem en hundralapp.."

Min pappa, snart 80 år, har en sund syn på saken. Han säger aldrig "tiggaren" eller "tiggerskan". Han ser människan! Han berättar nog varje gång vi ses om mötet med dem. Han beskriver dem som:
"Hon, flickan utanför ICA".

Han berättar långa historier om hur de blivit överlyckliga över att ha fått en påse kläder någon skulle slängt i Myrornas klädcontainern annars.

Sist vi sågs, berättade han om att tiggarna hemma i Valdemarsvik på julafton fått sitta innanför entrén, i värmen. En fin gest förstås, och det visade sig vara mer än en gest:

http://www.nt.se/nyheter/valdemarsvik/har-slipper-de-tigga-ute-i-kylan-12467377.aspx

Har sett tiggare utanför ICA hemma i 15 minusgrader. Jag skulle krama affärsföreståndarna om de lät dessa sitta innanför i värmen, de också. De är ju trots allt bara människor...

"Bästa sättet att använda upphittade pengar" eller "Vad barn gör med 35 kronor"

Runt om i huset har det en tid blivit kvar några tjugor och mynt. Ingen verkade veta vems det var. Själv kände jag det som om det kanske var barnens pengar och därför vill jag ju inte ta dem och stoppa dem på mig. Därför gjorde jag ett ryck i lördags och samlade ihop pengarna. Det blev 70 kronor. Jag delade dem i två högar och gav varsin hög med en tjuga, en tia och en femkrona var. Den som är snabb i huvudräkning inser att jag har två barn.. :-)

Någon timma senare sprang Lina runt i trädgården och letade rabarber "att göra saft på". Något som hon älskar att göra. Hon kom in med en oerhört smal och vissen rabarberstjälk. Då började hon istället kampanjen att försöka övertala pappa att hon skulle få gå själv till ICA och köpa en apelsin att göra saft av. Pappa gillade inte idén att hon skulle gå själv över stora vägen.

Kompromissen blev att vi båda gick gemensamt till ICA, men jag fick på hennes begäran snällt stanna ute vid pantautomaten medan hon gick in och handlade själv. Med sig hade hon löst i handen de 35 kronorna hon fått på morgonen. Pappa kikade in genom rutan den automatiska skjutdörren. Ibland så ivrigt att den öppnade sig. Första skymten av Lina fick jag när hon stod i frysdisken med frusna bär i lösvikt och öste. Hon fiskade upp et mycket litet antal bär till sin saft. Sedan vände hon sig om och plockade upp saker hon lagt bakom sig på golvet. Först var den en plastpåse med en apelsin i. Nästa sak hon plockade upp var pengarna som hon tydligen lagt löst på golvet bakom sig.

Nästa gång hon skymtades var vid kassan. Expediten sa troligtvis något i stil med "17 kronor". Jag hörde henne ju inte utifrån där jag stod. Lina gav henne hela handen full av sedlar och mynt. Hon fick plocka tillbaka en del av mynten och fylla på med enkronor. När Lina plockade ihop sina varor insåg hon att hon glömt köpa en plastkasse. Hon gick därför tillbaka till kön och trängde sig in mellan två långa farbröder och hämtade en. Denna påse blev aldrig betald, för hon visste inte att de kostade pengar.

I nästa steg gick Lina fram till lotteriståndet och köpte 3 stycken tvåkronorslotter. Återigen öste hon alla pengar på lotterifarbrorn så han fick fundera en stund innan han returnerade flertalet. Jag tog mod till mig och klev in i butiken och ställde mig bredvid Lina. Lina rullade upp lott efter lott och för varje som öppnades tryckte hon upp den nära lotteriförsäljarens ansikte så han fick säga om hon vunnit något. Redan på lott två förkunnade hon:
- "Det gör ingenting om jag inte vinner!"
Det gjorde hon inte heller utan vi gick därifrån hand i hand. Lina med en kasse saftgrejor och andra handen med 12 kronor i mynt. Hon tittade stolt upp på mig och log. Nu hade hon handlat själv för första gången.

Utanför ICA satt en kvinnlig tiggerska som det alltid brukade göra. Lina gick förbi henne. men stannade till ett steg senare. Vände sig om, öppnade handen och släppte ner de återstående mynten i hennes mugg. Sedan tittade hon på pappa igen och log. Med raska steg gick vi båda sedan hem där hon gjorde saft som pappa och storebror fick smaka.

Jag skulle ju bara returnera ett par tofflor...

Var ute på lunchen idag till skoaffären  Kalle P. och lämnade tillbaka ett par tofflor som var för små. Det var svärfar som betalat tofflorna med sitt kort. Deras policy sa dock att nu måste pengarna betalas tillbaka på ett kort.
"För att minska rånrisken" sa de.
Jag argumenterade emot och sa att det blir ju mindre rånrisk om jag får tillbaka pengarna i kontanter. Men deras motargument blev att:
"Nej, det blir ju större rånrisk. För då måste jag ju ha kontanter här ifall du vill ha tillbaka några."
Jag bara orkade inte utan lät dem stoppa in pengarna på MITT bankkort.

Sedan fick jag gå ner till Minuten  utanför Swedbank och ta ut pengarna igen. Det gick inte heller så bra. När allt var inknappat bad automaten mig att ta ut kortet. Men något kort kom inte. Istället stod det tekniskt fel och kontakta banken på en lapp den spottade ur sig.

Jag fick därför gå in på banken och ta en nummerlapp. Det gick inte heller... den automaten hakade också upp sig. Så jag fick tränga mig fram i kön och felanmäla nummerlappsmojängen. En kille kom ut och lagade den och jag fick en lapp.

Tog 10 minuter att få komma fram i kön sedan. Väl där blev jag lite tveksamt mottagen och en banktjänsteman kollade leg och sa att det inte kunde se något fel på automaten. Men min lapp fråmn automaten sa ju något annat.

"Då tar det 3-5 bankdagar att få hem ett nytt kort" sa tjänstemannen.

Bara hämta ut kortet gick tydligen inte. Sedan rekommenderade han mig att skaffa ett bankkort till så kunde jag ju ha två stycken ifall detta skulle hända igen. Jag surnade till och sa att det vill jag inte ha...

Istället kunde de hjälpa mig att få lite kontanter att klara mig på över helgen. Men detta kunde de bara göra en gång (?? Gudarna vet varför). Jag fick säga en summa och så gick en tjej ut med ett bankkort till exakt samma automat och hämtade pengarna. Jag väntade på den spännande rundgången när hennes kort skulle fastna men det gjorde det inte.

Så nu är man utan betalkort men tofflorna är i alla fall tillbakalämnade...

Finns det någon läkare på planet?

Idag har vi rest hem ifrån Rom. Sista flygningen skedde från Amsterdam till Linköping. Just som jag och Örjan fick våra plastinpackade mackor som var mat på samtliga flygresor så hördes en flygvärdinna i högtalarsystemet:

"Is there a doctor onboard?"

Vår flygvärdinna stelnade till och rusade fram i planet. De försvann bakom skynket till första klass så vi såg inte vad de gjorde. Efter ett par minuter upprepades frågan och man frågade även efter annan sjukutbildad personal.

En ung tjej gick framåt i planet men jag såg aldrig om hon hjälpte till. Ytterligare några minuter senare saktade planet in och girade ner mot marken. Kapten talade i högtalarasystemet och berättade att man hade en sjuk man ombord och behövde landa i Billund (Bredvid Legoland i Danmark). En flygvärdinna förklarade för en man två säten framför oss att det var hans kollega som blivit dålig. Han hade fått syrgas och kände sig lite bättre, sa hon.

Planet svängde ner och landade. En ambulans stod redan och väntade och ambulanspersonalen kom ombord. De fanns kvar en bra stund inne i planet och tog sedan med sig mannen ut men hade ingen brådska därifrån så vi tror han var rätt OK.

Flygvärdinnorna for runt och höll humöret uppe på oss. Hon frågade Kristina bakom mig om hon tålt sin smörgås (som de inte kunnat utläsa på om den innehöll nötter) nu när det fanns sjukvårdare ombord. Och när Gustaf snöt sig rejält frågade hon om han också ville åka ambulans.

Kaptenen ställde sig mitt i gången och talade till oss passagerare på nytt. Han sa att de höll på att fixa papperen och tankade upp planet på nytt inför fortsatt färd mot Linköping. Vi skulle bli ca en halvtimme ytterligare försenade men som han sa "...if the man gets well, that is OK for me..."

Så tycket nog alla passagerare också för ingen protesterade över detta utan satt lugnt kvar och väntade på sina platser.

Ett litet jubel och fniss uppstod när flygvärdinnorna blev tvungna att göra om sin pek-och-vift-show med flytvästar och syremasker. Alla ombord hade ju redan sett dem göra detta förut.

Så småningom tog sig planet upp i luften igen och vi anlände till Linköping klockan 17:50, 1 timme och 30 minuter försenat. Men en flyghistoria rikare.

Rådjur, bajs och gammal saft i glassen

När vi ska läsa godnattsagor så har Lina haft en period där hon själv vill fantisera ihop den. Mest blir det skuggfigurer och äckliga tårtor som jag ska äta.

Kvällens "saga" bestod av glass hon fixade åt mig. Den innehöll rådjur, bajs och gammal saft. Rådjuret var dessutom levande och stod mitt uppe på glassen.

Till efterrätt (?) så gjorde hon en bulle med slem i. Slemmet var blått och rosa. När jag ätit det fick jag utslag över hela kroppen, berättade hon. Också dem blå och rosa.

- "Hoppa in i baksätet, så kör jag dig till sjukhuset." sa Lina.
Jag hoppade in och Lina tvärbromsade.
- "Då var vi framme! Det tar en sekund till sjukhuset. Vi bor granne med det!" fortsatte Lina.
Jag protesterade lite över varför vi tog bilen och inte gick, men nu var doktor Lina redo att ta emot mig.
- "Du har fått färglaktos" berättade hon."Jag måste operera dig. Jag skär bort utslagen, men jag lämnar dem öppna."
Efter operationen så sydde doktor Lina ihop mig. "Med en sko" sa hon.
- "Med en sko??" frågade jag.
- "Jag menar med ett skosnöre" rättade sig Lina. "Och så tar jag en pommes frites som nål. Jag vässar den i pennvässaren först."


Andra kvällar har det till exempel varit en fågel att äta.
- "Mums, sa jag. Jag gillar ju kyckling.
- "Men jag har inte skalat den", sa Lina. "Jag har bara plockat den från himlen."

Ytterligare en annan kväll ville hon att tårtan skulle innehålla en baby. Jag tvärvägrade och sa att en baby vill jag absolut inte äta.
- "Men hallå", sa Lina. "Det är en FUL baby!"