Jag var på P3 i fredags

Nu var man tillbaka igen i verkligheten efter nästan ett dygn i Stockholm. Tänkte summera vad jag varit med om (blev visst ganska långt):


Jag tog mig i tid till tåget på resecentrum i Linköping trots att jag glömde mobilen och i all hast bad de för mig främmande tanterna vid busshållplatsen att hålla bussen (som redan var en minut sen) medan jag sprang hem efter min mobil. Jag hann, men jag var vansinnigt andfådd.

Tågresan upp gick hyfsat, men jag satt bredvid en ung tjej som satt och tjöt hela resan för att hon var så åksjuk. Hennes mamma satt beredd med en spypåse medan jag mumsade på en kanelbulle och en mazarin.

Väl i Stockholm tog jag tunnelbanan åt rätt håll, men fel tåg. Som tur var upptäckte jag det efter en station och hoppade av och kunde ta det rätta tåget innan dessa två tåg vek av åt varsitt håll.

Väl framme i Sveriges Radios stora hus var de första jag såg Annika Lantz och Carina Berg. De såg verkligen ut som fyrtornet och släpvagnen. Annika höggravid med en liten mössa på huvudet och Carina jättelång och smal. Annika nådde nog bara till brösten på Carina.

En Lisa Olsson kom ut och mötte mig och följde med mig runt hela dagen. Hon visade Grammofonarkivet. Gissa vilken vinylskiva de hade uppsatt i en monter innanför dörren - "Speak n' Spell", Depeche Mode's första album , den med "Just Can't Get Enough" på. Det var nostalgiskt för mig för det var den första skivan jag hade själv.

Vi fick gå upp ett par våningar därefter och slänga in min väska i Pontus Enhörnings och Jörgen Lötgårds rum. Pontus första ord till mig var:
- "Jaså, du kom med i alla fall, fast..."
- "...fast jag är så gammal", sa jag.


Det visade sig att nästan enda orsaken att jag fick vara med var att de hade tagit åt sig av mailet jag skickade till dem. Jörgen sa att han stått bredvid den tant som svarat (telefonväxeln bestod nämligen av två telefoner på en hylla bakom ljudteknikerns bås utanför studion) och även han hade reagerat på att hon var så hård i tonen mot mig.


Pontus avslutade kvällen långt senare med orden:
- "Hoppas det här har kompenserat vår diskussion vi hade tidigare", så nog hade mailet gjort effekt. Jag svarade givetvis att jag var mer än nog nöjd.


Nå, åter till sändningen...
Det förkom inga som helst repetitioner eller anvisningar om hur man skulle sitta eller prata. Vi gick runt i studion och alla småpratade och så plötsligt var bara klockan 16.08 och vi var igång. Vad jag jobbade med och sånt fick inte Pontus veta förrän i direktsändningen.


Jörgen hade reagerat på att Pontus tjatade om den unga killen som inte ville vara med och prata. Det var dock inte så farligt. Han provade hörlurarna och sin pappas plats innan vi började och ett tag gick han nästan med på att köra programmet istället för sin far. Men sedan vågade han inte och Pontus försökte få honom att våga igen.


StoneBridge, som pappan hette, visste jag inte vem han var och jag frågade honom innan sändningen om vad han gjorde. han berättade att han producerat Therese (Grankvists) senaste låt "Put'em High" och den hade jag ju hört.


Efter sändningen fick vi ett elakt mail som undrade vad han var för stropp, för de skrev att "Refrain" visst var ett engelskt ord. Övriga i studion tyckte också att han sågade låtarna för hårt och ljudteknikern Tobbe "Sjökexet" Carlsson sa efteråt att han hoppat till när jag därefter gillat låten han sågat. Det fick jag en del beröm för.


Så fort sändningen var över stack StoneBridge, men jag hängde kvar i kontrollrummet. Det var jättekul att kunna fråga grabbarna där vem som skrivit sketcherna vi hörde. Den om han som ville köpa en ordbok hade Jörgen skrivit, till exempel.


Hur kan ni också komma med i programmet då? Är du kvinna så ska det inte vara så stora problem. I telefonväxeln hann de ta emot 15 samtal och det var bara en tjej som ringde. Hon fick givetvis vara med i tävlingen. De sa att hade det ringt två kvinnor så hade båda fått vara med. Så ring, kvinna, ring.


Tävlingen slutade med att killen vann, men Pontus bjöd in båda till nästa vecka. Jag frågade Jörgen senare om de bjudit båda om tjejen hade vunnit och han svarade "Aldrig i helvete".


Efter sändningen pratade alla bara om att samlas på en lokal bar. Om jag skulle följa med var det dock ingen som frågade. Så jag fick fråga själv. Det fick jag och jag hängde på Jörgen och ett par tjejer som hjälpt till under sändningen och tog 4:ans buss dit.



Lite skvaller hann jag också med att höra:
Jörgen Lötgård skulle i mars ta över Deluxe efter Enhörning. Enhörning skulle istället köra Lantz i P3. De skrattade åt det för de sa att en tjock person skulle nu ersättas av en annan tjock person...



Alla var oerhört trevliga mot mig hela tiden. Tobbe gav mig brända skivor med radioprogrammet på samt två extra skivor med specialmixar han gjort och spelat på P3. jag efterlyste särskilt en Tipp-e-tapp mix av Gwen Stephanies hit "You Waiting For". Den lade han in extra åt mig på en av skivorna.


På baren var det bara vårt sällskap som under kvällen hann bli 9 personer samt ca 6 andra under kvällen. Ingen hög musik spelades utan vi kunde lugnt samtala om ditt och datt. Jag hann gå igenom vad jag tyckte om de första programmen och programledarna i P3 och Tobbe och Jörgen lyssnade märkligt nog intresserat.


När sändningen var slut så rusade Pontus E hem och städade. Han skulle nämligen få dambesök. Men ca en timme efter oss anlände de båda till Mike's bar. De hann dock bara med en öl, så fick de rusa iväg i taxi igen. Pontus skulle stå-uppa på Norra brunn.


Efter ytterligare ca 1 timme var de tillbaka igen. Pontus flickvän, som var 43 år tyckte att han hade skött sig bra "trots att det var mest byggjobbare där".

Hur gamla var då dessa människor. Jo, Jörgen Lötgård var 26, likaså den Carina som var "befälhavare" i flipp eller flopp. Tobbe var 30. Klart yngre än mig alltså, men det märkte jag inte av mer än under ett tillfälle. Det var när jag refererade till Johan och Pellevin i min barndoms seriealbum. Dessa hade de aldrig hört talas om. Jag förklarade att det var ju de som träffade smurfarna. Men smurfarna visste de heller inte vilka de var. Så gammal var jag alltså.


Under kvällen i baren spelade samtliga i gänget plockepinn och ett tärningsspel som hette "tusen" som Pontus lärde oss alla. Det var lite som yatzy.


Klockan 01.00 stängde baren och jag delade taxi med Jörgen Lötgård och hans flickvän. Vi klev av utanför "Orantes", en kebabbar med massor av konstiga kebaber. Jag blev pålurad en stor låda med massa falafel och kikärtsröra och grejor. Alla tre köpte vi varsin låda som vi tog med oss. Jörgen hade vid det här laget blivit rejält full och hade svårt att hänga med på vad som hände. Han och flickvännen bodde i närheten och på vägen dit låg hotell Oden där Sveriges Radio bokat rum åt mig. Vi skiljdes åt vid entrén och jag gick in och mumsade på min kebab. Inte så lätt, för de hade glömt att stoppa ner bestick i påsen, så jag fick äta med fingrarna. Kom i säng och somnade klockan 01.45.


Följande morgon var bara transportsträcka. Tåget gick 10.20 och trots förseningar för att en massa nya tågväxlar inte fungerade så kom jag hem igen klockan 13.00. Kerstin och Anton sprang jag på 213's buss och Anton fick genast en stor kram av sin pappa.

De ringde från P3

Hej!
Fick ett telefonsamtal till mobilen i måndags. Tjejen som vunnit chansen att
vara med i radioprogrammet Deluxe i P3 hade hoppat av och de undrade om jag
ville vara med istället (ni minns väl min mailväxling med det programmet som
slutade med att jag hamnade på deras reservlista).
Jag accepterade utan att tveka och de har nu skickat en tur och returbiljett
med tåget till Stockholm. Jag åker upp på fredag klockan 12, medverkar i
programmet, sover på hotell som de också bjuder på och åker hem klockan 10 från
huvudstaden.
Programmet börjar klockan 16.08 i P3, och "Flipp eller Flopp" som jag
ska vara en av tyckarna i börjar några minuter senare. Så slå på radio på
fredag, om ni saknat min pipiga stämma på sista tiden.

Att köpa från direktreklamen

Jag måste bara få ur mig detta medan det är färskt.
Jag var på SIBA och Elgiganten idag och handlade lite. Jag tog med mig deras reklamfoldrar så de skulle veta vad jag hittat för bra och billiga erbjudanden.
Först åkte jag in på SIBA. Jag tänkte nämligen till slut falla till föga och betala en Boxer-prenumeration igen så att jag kan se digitalTV.
Jag visade upp deras annons som sa att man fick en Nokia digitalbox för 1 krona om man skaffade 2 års abonnemang, plus att man fick en DVD från Eltrax värd 799 kronor.
De plockade fram digitalboxen, men DVDn var slut, sa de. Jag ifrågasatte hur den redan kunde vara slut, för detta var första dagen på kampanjen och affären hade bara varit öppen i en timma. De svarade att de hade haft den DVDn redan innan och sålt slut på den.
Istället erbjöd de mig en DVD från Daewood, värd 999 om jag bara betalade mellanskillnaden på 200 kronor.
Jag kände det som om detta var planen från början från deras sida. Så jag bad att få vänta med att hämta den ursprungliga DVDn tills den kom hem nästa gång.
-"Den kommer aldrig hem igen" sa de.
-"Då kan jag väl bara få 799 kronor i handen?"
-"Nej"
-"Ett presentkort på 799 kronor?"
-"Nej"
Till slut bad jag att få fundera. Jag gick runt i fem minuter i affären och så ställde jag mig i kön igen. Försäljaren smålog lite när han såg att jag var tillbaka och undrade om jag hade bestämt mig.
-"Ja" sa jag.
Det tog en bra stund innan det blev min tur, men till slut fick jag framföra mitt nya ärende:
-"Hej, nu har jag bestämt mig. Det blir affär! Ni har nämligen en DVD från JVC där borta. Jag kan ta den istället!"
-"Har vi en JVC för 799?" sa försäljaren och gick bort och kollade. Han knappade lite på sin dator och skakade sedan på huvudet.
-"Nej,", sa han, "den kan du inte få istället."
Jag undrade om det spelade någon roll om de blev av med en DVD från Eltrax för 799 kronor, eller en DVD från JVC för 799 kronor, men det var stor skillnad sa han.
-"Vad skulle det kosta emellan då?", undrade jag.
-"349 kronor!"
-"Så er Eltrax-DVD är egentligen bara värd 350 kronor?"
-"Nej, för kunden är den värd 799 kronor, men för oss är den inte det."
Härvidlag meddelade jag att vi struntar i den här affären.

Jag gick över till Elgiganten istället. De erbjöd en digitalbox för 1 krona plus en mp3-spelare värd 799 kronor på köpet. Deras mp3-spelare var också slut men de hade en tre dagars garanti att varorna skulle finnas i lager. Så jag fick en värd 999 kronor istället. Utan att behöva betala mellanskillnaden.
Däremot var det svårare när jag bad om att få titta på en bärbar dator de också annonserat ut riktigt billigt. Där köpte kunden innan just det sista exemplaret. Men p.g.a. deras garanti var de ju tvugna att ha nåt hemma. De berättade då att de skulle få ett mail från huvudkontoret som berättade vilken vara de skulle erbjuda istället. Mailet skulle komma i eftermiddag eller senast imorgon bitti. Imorgon är också deras sista dag på kampanjen.
Jag bad dem att ringa mig när den kom in, men de sa att det var ju mycket enklare att jag ringde dem(?). Jag fick försäljarens visitkort.
-"Fast," sa han, "jag slutar om en timma och kommer tillbaka på torsdag." (då kapanjen är över) Jag tjatade då istället till mig numret till nån annan i butiken. jag får ringa och tjata lite där också så får vi se hur den affären avlöper.
Nästa gång ska jag berätta om hur man blir behandlad hos Dell om man beställer en bärbar dator hos dem.

Jag och Annika Lantz

Detta var i slutet av oktober 1999 (jag har ett gott minne för datum). Jag brukade börja jobba på Intentias kontor redan vid 7 på morgonen eftersom de flesta andra började 8 och man då kunde få lite gjort.

Som enda sällskap hade jag min lilla radio. Den spelade P3 och Annika Lantz pratade. Denna morgon gick hon ut med att hon hade fått hemoröjder (om det nu stavas så). Hon hade också fått ett tips att om man värmde upp rödvin och doppade lämplig del av kroppen i de heta ångorna så skulle det hjälpa mot hemoröjderna. Jag kom på en kort kommentar som jag snabbt mailade in till P3:

"Ändan i rödvin - heter det inte RÖV-VIN då?".

Det tog bara 5 minuter så läste plötsligt Annika upp denna fras. Jag blev alldeles paff! Man hade fått bevis på att de sände direkt. Och så kändes det lite som om man själv var med i radion.

Det var först på frukosten som jag fick tag i nån att återberätta dagens bedrift för. Det blev Peter M Nilsson som jag annars inte samspråkade med så ofta som fick motta min historia. Han replikerade att han också haft radion på och hört detta läsas upp.. de sa ju t.o.m. att det var Lars Svensson som skickat det.

Jag hatar att heta Lars Svensson!! (Förlåt, mamma.) Alla andra heter ju det också. Det finns 26 killar till som har sin hemtelefon under det namnet - bara här i Linköping! Vilket gör det hopplöst för mig att hittas i telefonkatalogen.



Nå, denna historia har en del 2 också. Dagen därpå pratade Annika fortfarande om sina hemoröjder (Yes, she was a real pain in the ass, back then). :-)

Jag mailade in kommentaren:

"Annika Lantz har gett hemoröjderna ett ansikte, fast tvärtom"

Det tog bara 5 minuter så läste hon upp detta också. Denna gång frågade jag inte ens nån om de hört detta. Det var ingen idé liksom.


Det finns faktiskt en del 3 också. Några dagar senare så ville Annika att man skulle maila in vad man kan likna en dator med. Jag satte ihop en fras och mailade in:

"En dator är som ett träd, grenarna är som katalogerna och filerna som löv. Dessutom kan man skörda frukterna av dess arbete max en gång om året".

Denna gång förberedde jag mig genom att kasta in en tom kassett i min kassettradio och spelade in Annika en stund framöver. Plötsligt läste Annika upp:

"En dator är som ett träd, grenarna är som katalogerna och filerna som löv...", det var ju en fin liknelse sa hon sarkastiskt och lade bort mitt mail. Efter detta har hennes inkorg fått vara ifred.

Så här svarade Pontus Enhörning på mitt mail om vad de sa i telefonväxeln

Hoj!

Basil: - Whoom! What was that? That was your life, mate. Could I have
another one? No, sorry, one is all you get... Ur "Pang i bygget"

Jag sätter upp dig på vår reservlista...

Hälsningar,
Pontus E

Hur man blir gammal på 30 sekunder

Som de flesta av er vet så har jag fyllt 40 år i oktober. Jag själv tycker - som de flesta andra som fyllt jämt - att jag är som vanligt, bara det att det börjar bli svårt att få rum med alla ljusen på tårtan numera. Nån kris och sånt har uteblivit.
När jag isolerar mina rör, i källare hos folk eller under ett brunnslock i gatan så har jag alltid radion på. Alltid med P3. I bilen likaså. När man sedan kommer hem på kvällen så är det enda jag har att berätta vid middagsbordet vad som skvalat ur radion under dagen.
Kerstin brukar berätta om hur svårt de har att få tag i vikarier på hennes jobb. Jag kontrar med att berätta hur bra jag tycker singlarna med Melody Club och Bodies without Organs är. Sedan berättar Kerstin om hur många barn de fått ta hand om under eftermiddagen. Själv fyller jag i med att berätta hur många program som intervjuat Idol-Daniel Lindström. Osv osv.
I fredags eftermiddag körde radioprogrammet Deluxe ett avsnitt av Flip eller flopp. Ni vet det där då de spelar tre nya singlar och så får juryn säga om de tror att de kommer att bli en hit (flip) eller en flopp.
Jag har ju troget suttit vid min radio under 18 och ett halvt år och spelat in de låtar jag gillat från Tracks varje lördag. Så när Deluxe erbjöd en tävling där man fick ringa in för att få bli en i nästa veckas jury så tyckte jag de talade just om mig. Jag kastade mig på min mobiltelefon. Två gånger sade en röst att det var många som ringde och att jag skulle försöka senare. Tredje gången bad rösten mig vänta i kön. Till sist kom jag fram.
-Hallå, sa damen i växeln.
-Var har jag hamnat? sa jag.
-Hos Deluxe, sa hon.
Jag funderade en stund om det var så programmet hette, men det var det ju.
-Vad heter du då? frågade damen.
-Lasse.
-Hur gammal är du?
-Eh...40...
-Hörru, det var på gränsen, sa hon.
Jag tolkade detta som att de just var på väg att stänga telefonslussen, så jag blev glad att jag hann fram i tid. Men tystnaden blev så pinsamt lång att jag började ana oråd.
-Ah, du fattar galoppen, sa hon vidare.
Jag stelnade till lite och insåg vad det var vi egentligen talade om.
-Är jag för gammal? frågade jag.
Ny tystnad i nån sekund.
-Du blir väl inte ledsen nu? frågade hon.
-Nej, jag känner mig inte gammal, replikerade jag.
Sedan lade vi i stort sett bara på båda två. Jag hade just stannat min bil framför pizzerian där jag skulle hämta de pizzor jag hade beställt. Jag blev sittande nån minut i bilen. Tänk, att nu hade man blivit för gammal för radion. Det var första gången jag sett min ålder som nåt hinder för att göra nånting alls. Men nu hade man blivit gammal, och detta på bara 30 sekunder.

Att gå till banken

Jag var ensam på banken i Skäggetorp häromdagen och det var så man blev lite upprörd. Kerstin hade nämligen lyckats skriva fel kontonummer till sin arbetsgivare så de skickade hem lönen på en postgiroblankett istället. Jag fick ladda upp med min och hennes legitimation och ta ut pengarna på Kassaservice i Skäggis. Sedan var det ny kö på sparbanken där jag bad om att få sätta in dem på hennes lönekonto. Det fick jag inte!! Orsak, jag hade pengarna i kontanter, och det tog inte dem. De skickade istället bort mig till Kassaservice igen. Jag sa att det var ju där jag löste in min postgiroblankett. Jaha, sa dem, hade du en postgiroblankett, det hade vi kunnat ta här på banken.

Jag bad därefter bankpersonalen om att ge mig, eller skicka hem, en blankett så Kerstin kunde avbryta sin överföring till Antons bankkonto. Det fick jag inte heller göra utan att Kerstin kom in. Jag tackade mycket sarkastiskt för "all hjälp" och gick och ställde mig i en tredje kö den dagen. Kom just på att de borde byta namn med varandra efter den bankens "kassa service"...

Sedan får jag bara släpa Kerstin till banken och nya köer, ser inte fram emot ett besök till i Skägget.